Ordföranden i den nordiska biskopskonferensen: "kyrkan vill verkligen göra något åt övergreppen"

Under konferensen för skydd av minderåriga som hölls i Vatikanen i februari var det biskop Kozon från Köpenhamns katolska stift som representerade de nordiska länderna i egenskap av ordförande för Nordiska Biskopskonferensen.

Nedan följer en intervju med honom gjord av Niels Messerschmidt på Katolsk Orientering. Översättningen är gjord av Helena D'Arcy.

Foto: Niels Messerschmidt

Sällan har ett möte i Vatikanen haft så många och så stora förväntningar på sig som förra månadens internationella biskopsmöte om skydd av minderåriga. Med vad blev egentligen mötets resultat, och hur skall de många stora orden och ambitionerna bli verklighet?

Den danska tidskriften Katolsk Orientering har talat med biskop Czeslaw Kozon, som representerade den nordiska biskopskonferensen, om hans bedömning av det fyra dagar långa mötet. I ett uttalande kort efter mötet skrev biskopen till Danmarks katoliker att ”det råder inget tvivel om att kyrkan och vi med den genomlever en utmanande tid full av kriser. Några talar om den största krisen sedan reformationen. Retoriken blir ibland häftig, men allvaret kan inte förnekas och skall inte förminskas.”

 

Lite av en ögonöppnare

Många av deltagarna har gett uttryck för att mötet berörde dem. Särskilt gjorde berättelserna från offer för övergreppen ett stort intryck på dem. Vad var ditt generella intryck av mötet?

– Det gjorde intryck att höra offrens vittnesbörd, och det är lite av en ögonöppnare att det på flera kontinenter har funnits – och fortfarande finns – en tystnadskultur. Så jag tror att biskoparna på de kontinenterna fick en viktig påminnelse, medan vi andra biskopar, i länder där övergreppen varit i fokus länge, sorgligt nog blev påminda om att problemet är globalt.

Det förargar många, att det när det gäller de många övergreppsfall, som dykt upp i media, ofta även finns drag av mörkläggning från ledningens sida. Blir nya biskopar tillräckligt utrustade för att undvika att det sker? 

- Jag tror att alla är på det klara med att det inte längre går att mörklägga övergreppsfallen. Hur väl nya biskopar utbildas i detta vågar jag inte säga, men jag kan inte föreställa mig, att frågan inte finns med i de kurser, som ges för nyutnämnda biskopar vart tredje år.

 

En oundviklig princip

Kulturella skillnader i stiften runt om i världen kan försvåra arbetet med att ta fram likadana riktlinjer och normer för hur stiften skall reagera på och behandla övergrepp, t.ex. den obligatoriska anmälningsplikten till civila myndigheter. Gav mötet svar på hur den problematiken kan lösas?

- Det korta svaret är att kyrkan måste – och det har sagts tidigare – böja sig för de regler, som finns i respektive land. Det är en oundviklig princip. Dock gäller detta naturligtvis inte för tystnadsplikten i samband med bikt.

I påvens 21 reflektionspunkter, som delades ut under mötet, sägs bl.a.: ”När straffet fastställs skall man ta hänsyn till proportionaliteten mellan straffet och brottets karaktär”. Det verkar ligga långt från påvens policy om nolltolerans. 

- Man måste först definiera vad ”nolltolerans” vill säga. På mötet rådde enighet om nolltolerans när det gäller att övergrepp inte får förekomma i kyrkan. Det vill säga, att ingen anmälan om övergrepp får avvisas utan att ha blivit noggrant undersökt. Det nästa är att beskriva vad ett övergrepp egentligen är. I vanliga rättssystem finns en klar skala för brottets allvar, också på detta område – från opassande beröringar och anmärkningar vidare till fysisk kontakt och våldtäkt. Det påven menade med proportionalitet var, att det också tas hänsyn till övergreppets allvar när straffet utmäts.

 

Att demonisera en hel grupp

Dagarna före mötet skrev kardinalerna Burke och Brandmüller till mötets deltagare, att en homosexuell subkultur i kyrkan är den egentliga orsaken till övergreppen – och inte den klerikala kultur, som påve Franciskus har pekat på. De ser kravet på att göra upp med den klerikala kulturen som en avledningsmanöver från det egentliga onda, den homosexuella subkulturen i kyrkan. Vad är din kommentar till det?

- Homosexualitet som orsak till övergreppen debatterades inte, men blev nämnt som något som borde tas med i eventuella riktlinjer. Under mötet sades det också i grupperna att det är fel att säga, att homosexualitet per automatik leder till övergrepp. Omvänt är det också svårt att neka till, att homosexualitet inte har spelat någon roll i prästers övergrepp på tonårspojkar. Men därifrån till att göra homosexualitet till den egentliga orsaken till övergreppen är att demonisera en hel grupp människor.

- Med hänsyn till klerikalism framkom också olika synpunkter. Klerikalism är något vi måste betrakta i ett bredare sammanhang, som en osund framhävning av präster som de enda som kan utgöra kyrkan och de enda som har ansvar för kyrkans väl och ve. Det blev också nämnt, att klerikalism inte som sådan är orsak till övergrepp, utan snarare är en mentalitet, som kan underlätta övergrepp, eftersom präster kan gömma sig bakom sin status.

 

En mycket stor förtroendeförlust

Har toppmötet erkänt, att övergreppskrisen i katolska sammanhang också handlar om en tillitskris, som inte blir löst enbart genom att införa ”best practises” på området?

- Det är klart att regler inte hjälper om de inte följs, eller om man inte tar dem till sig. På så sätt har det skett en mycket stor tillitsförlust i kyrkan, som det tar väldigt lång tid att återbygga.

 

Vad diskuterades i din språkgrupp?

- Som utgångspunkt talade vi om de inlägg vi hade hört kort dessförinnan. Jag var moderator för en italiensk språkgrupp, där vi bl.a. talade om prästutbildningen samt hur man undersöker och screenar prästkandidater noggrant. Vi talade också en del om lekfolkets medverkan i att behandla och undersöka övergreppsfall. Det skall sägas, att medan detta redan har blivit implementerat i vårt stift i Danmark, är det okänt på många andra platser.

 

Att skapa ordning i eget hus

Vad är det viktigaste du tar med dig hem?

- Min utgångspunkt för att bedöma mötet är, att trots att det var helt unikt och trots den bakgrund mötet kallades in med, är det ett led i en process som har pågått länge. Det är inte så att vi först nyligen gjordes uppmärksamma på övergrepp och nu börjar ta tag i problemet. Det är något som har engagerat kyrkan de senaste 30 åren, där det har skett en massa vad gäller avslöjande av övergreppen, att ta fram beredskapsplaner och förebyggande åtgärder, och det är massor av präster och biskopar som har blivit straffade. Sett i det ljuset har mycket hänt.

Tyvärr dyker det fortfarande upp nya fall, även de har minskat de senaste tjugo åren. Därtill kommer det att biskopar har mörkat övergrepp, och att det fortfarande finns världsdelar och länder, där allvaret ännu inte har gått upp för allmänheten. Så jag kommer hem med upplevelsen av, att kyrkan verkligen önskar att göra något åt övergreppsproblemet och att återupprätta den tillitsförlust kyrkan har lidit.

 

Till slut: vad är den viktigaste uppgiften som ligger framför oss?

- Utan att vilja bagatellisera något, har vi i vårt stift lärt oss väldigt mycket av de smärtsamma erfarenheterna, i form av genomarbetade beredskapsplaner och att ta hand om de fall, som skulle kunna dyka upp, i samarbete med polisen, så att vi inte mörklägger något. Annars består vår uppgift i att löpande informera präster och kyrkans medarbetare, att följa upp vad som gjorts så att det finns färskt i minnet, och så självklart att fokusera på kyrkans överordnade mission. Även om övergreppsfallen tar upp mycket, finns det också en kyrklig vardag som skall fungera – att ta tillvara de saker kyrkan är satt till världen för.

Kyrkan kan på vissa platser tyckas vara handlingsförlamad på grund av övergreppen, och därför är det viktigt, att hon skapar ordning i sitt eget hus innan hon kan stärka sin roll och återvinna sin trovärdighet såväl inåt som utåt. Men under denna process får vi aldrig mista tron på att kyrkan har en mission och därmed både rätt till och plikt att lära och vägleda.