Måndag den 2 februari
Läsning 2 Sam 15:13–14, 30; 16:5-13a
En budbärare kom till David och sade: »Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom.« Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig i Jerusalem: »Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finns för oss undan Absalom. Skynda er iväg, så att han inte snabbt kommer över oss och drar olycka över oss och slår stadens invånare med svärd.« David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvud och bara fötter. Och allt folket som följde med honom hade också höljt över sina huvuden och gick dit upp gråtande.
När sedan kung David hade kommit till Bahurim, då trädde därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette Simei, Geras son. Han steg fram och for ut i förbannelser. Och han kastade stenar på David och på alla kung Davids tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgav denne, både till höger och till vänster. Och Simeis ord, när han förbannade honom, var dessa: »Bort, bort, du blodsman, du ogärningsman! Herren låter nu allt Sauls hus’ blod komma tillbaka över dig, du som har blivit kung i hans ställe. Herren ger nu kungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du råkat i den olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.«
Då sade Abisai, Serujas son, till kungen: »Varför skall den döda hunden där få förbanna min herre kungen? Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom.« Men kungen svarade: »Vad har ni med mig att göra, ni Serujas söner? Om han förbannar, och om det är Herren som har befallt honom att förbanna David, vem törs då fråga: ’Varför gör du så?’« Och David sade vidare till Abisai och till alla sina tjänare: »Min son, han som har utgått från mitt eget liv, traktar ju efter mitt liv, med hur mycket större skäl då denne benjaminit! Låt honom vara, må han förbanna. Ty Herren har befallt honom det. Kanske skall Herren se till den orätt som sker mig, så att Herren åter ger mig lycka, i utbyte mot den förbannelse som i dag uttalas över mig.« Och David gick med sina män vägen fram, medan Simei gick längs berget, jämsides med honom.
Responsoriepsalm Ps 3:2–7 (R. 8a)
R. Stå upp, Herre, och hjälp mig.
Herre, se så många mina ovänner är!
Många reser sig upp mot mig,
många säger:
»Det finns ingen räddning för honom hos Gud.« R.
Men du, Herre, är en sköld för mig,
du är min ära, den som lyfter mitt huvud.
Jag höjde min röst och ropade till Herren,
och han svarade mig från sitt heliga berg. R.
Jag lade mig ner och somnade in,
jag har åter vaknat upp, ty Herren beskyddar mig.
Jag fruktar inte för skaror av många tusen,
som lägrar sig mot mig runt omkring. R.
Ur Lektionarium för vardagar band III utgivet 2022:
Läsning 2 Sam 15:13–14, 30 ; 16:5–13a
Av en budbärare fick David veta att israeliterna hade slutit upp bakom Ábsalom. Kungen sade då till dem som omgav honom i Jerusalem : ”Låt oss fly, det är enda räddningen undan Ábsalom. Skynda er, annars hinner han hit och störtar oss i fördärvet och låter svärdet härja i staden.” Gråtande gick David uppför Olivberget, barfota och med huvudet övertäckt. Alla som var med honom höljde också de sina huvuden och grät där de gick.
När kung David hade nått Bachurim kom det fram en man av Sauls släkt, Shimi, Geras son. Han for ut i förbannelser och kastade sten på David och hans närmaste män, fast David på alla håll var omgiven av både manskapet och sin livvakt. Och Shimi skymfade David och ropade : ”Ge dig av, din blodfläckade niding ! Nu tar Herren hämnd för allt blod av Sauls ätt som du spillde när du gjorde dig till kung i hans ställe. Herren har gett kungaväldet åt din son Ábsalom. Det är dina blodsdåd som har störtat dig i olycka.”
Då sade Ávishaj, Serújas son, till kungen : ”Skall den där hunden få stå där och förbanna dig, herre ? Jag går bort och hugger huvudet av honom.” Men kungen svarade : ”Vad har ni Serújasöner med det här att göra ? Låt honom förbanna – han gör det på Herrens befallning, vem kan då klandra honom ?” Och David sade till Ávishaj och sina män : ”Om min son, mitt eget kött och blod, står mig efter livet, vad kan man då inte vänta av en från Benjamins stam ? Låt honom vara och låt honom förbanna mig, när nu Herren har befallt honom att göra det. Kanske skall Herren ha förbarmande med mig i mitt elände och vända hans förbannelser i dag till något gott.” Så fortsatte David och hans män vägen fram.
Responsoriepsalm Ps 3:2–7 (R. 8a)
R. Stå upp, Herre, och hjälp mig.
Herre, se så många mina ovänner är !
Många reser sig upp mot mig,
många säger :
”Det finns ingen räddning för honom hos Gud.” R.
Men du, Herre, är en sköld för mig,
du är min ära, den som lyfter mitt huvud.
Jag höjde min röst och ropade till Herren,
och han svarade mig från sitt heliga berg. R.
Jag lade mig ner och somnade in,
jag har åter vaknat upp, ty Herren beskyddar mig.
Jag fruktar inte för skaror av många tusen
som lägrar sig mot mig runt omkring. R
Halleluja Luk 7:16
V. En stor profet har uppstått bland oss,
Gud har besökt sitt folk.
Evangelium Mark 5:1–20
Vid den tiden kom Jesus och hans lärjungar över till trakten av Gerasa på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande och hade sitt tillhåll bland gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom. Flera gånger hade han bundits till händer och fötter, men han hade slitit av kedjorna och sprängt bojorna, och ingen kunde få bukt med honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe i bergen och skrek och sargade sig med stenar. När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom och ropade högt: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!« Jesus hade nämligen just sagt åt honom: »Far ut ur mannen, du orena ande!« Nu frågade han: »Vad heter du?« Mannen svarade: »Legion heter jag, för vi är många.« Och han bad honom enträget att inte driva dem från trakten.
Nu gick där en stor svinhjord och betade på bergssluttningen. Andarna bad honom: »Skicka bort oss till svinen, så kan vi fara in i dem!« Det lät han dem göra. Och de orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön. Omkring två tusen djur var det, och de drunknade i sjön. Svinvaktarna sprang därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet, och folk gick för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och såg den besatte, han som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen, och de blev förskräckta. Och ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatte, och om svinen. Då uppmanade de Jesus att lämna deras område. När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att få följa med honom. Men han lät honom inte göra det utan sade: »Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig, hur han förbarmade sig över dig.« Då gick mannen sin väg och lät alla i Dekapolis höra vad Jesus hade gjort med honom, och överallt häpnade man.