Fredag den 6 februari
Ur Lektionarium för vardagar band III utgivet 1994:
Läsning Syr 47:2–11
Liksom fettet skiljs ut från gemenskapsoffret
blev David utvald bland israeliterna.
Han lekte med lejon som med killingar
och med björnar som med fårens lamm.
Det var han som i sin ungdom dödade jätten
och utplånade folkets skam.
Han svingade armen med slungstenen,
och den skrävlande Goljat fälldes till marken.
Ty han ropade till Herren, den Högste,
och Herren gav hans hand styrka
att fälla den väldige krigaren
och vinna makt åt sitt folk.
Därför blev han ärad som segrare över tiotusenden,
han blev prisad för att Herren välsignat honom,
och han erbjöds den ärofulla kronan.
Ty han krossade motståndarna runt omkring
och förintade sina fiender filisteerna;
ända tills nu har deras makt varit bruten.
I allt han gjorde tackade han Herren
och hyllade den Helige och Högste.
Av allt hjärta sjöng han sin skapares lov
och betygade honom sin kärlek.
Han utsåg sångare för altartjänsten,
vilkas röster skulle klinga i sköna melodier.
Han införde ett storslaget högtidsfirande
och utformade för all framtid de fester
då det heliga namnet skall prisas
och sången ljuda i templet från tidig morgon.
Herren tog bort hans synder
och befäste hans makt för evigt;
han slöt ett förbund med honom om kungadömet
och den ärofulla tronen i Israel.
Responsoriepsalm Ps 18:31, 47, 50–51 (R. jfr 47b)
R. Lovad vare Gud, min räddare!
Guds väg är ostrafflig,
Herrens tal är luttrat,
en sköld är han för alla
som tar sin tillflykt till honom. R.
Herren lever! Lovad vare min klippa,
och upphöjd vare Gud, min räddare!
Herre, jag vill tacka dig bland folken,
jag vill lovsjunga ditt namn. R.
Ty du ger din konung väldig seger
och gör nåd mot din smorde,
mot David och hans ätt för evigt. R.
Ur Lektionarium för vardagar band III utgivet 2022:
Läsning Syr 47:2–11
Liksom fettet skiljs ut från gemenskapsoffret
blev David utvald bland israeliterna.
Han lekte med lejon som med killingar
och med björnar som med fårens lamm.
Det var han som i sin ungdom dödade jätten
och utplånade folkets skam.
Han svingade armen med slungstenen,
och den skrävlande Góljat fälldes till marken.
Ty han ropade till Herren, den Högste,
och Herren gav hans hand styrka
att fälla den väldige krigaren
och vinna makt åt sitt folk.
Därför blev han ärad som segrare över tiotusenden,
han blev prisad för att Herren välsignat honom,
och han erbjöds den ärofulla kronan.
Ty han krossade motståndarna runt omkring
och förintade sina fiender filisteerna;
ända tills nu har deras makt varit bruten.
I allt han gjorde tackade han Herren
och hyllade den Helige och Högste.
Av allt hjärta sjöng han sin skapares lov
och betygade honom sin kärlek.
Han utsåg sångare för altartjänsten,
vilkas röster skulle klinga i sköna melodier.
Han införde ett storslaget högtidsfirande
och utformade för all framtid de fester
då det heliga namnet skall prisas
och sången ljuda i templet från tidig morgon.
Herren tog bort hans synder
och befäste hans makt för evigt;
han slöt ett förbund med honom om kungadömet
och den ärofulla tronen i Israel.
Responsoriepsalm Ps 18:31, 47, 50–51 (R. jfr 47bc)
R. Lovad vare Gud, min räddare.
Guds väg är ostrafflig, Herrens tal är luttrat,
han är en sköld för alla som tar sin tillflykt till honom.
Herren lever !
Lovad vare min klippa
och upphöjd vare Gud, min räddare. R.
Herre, jag vill tacka dig bland folken,
jag vill lovsjunga ditt namn.
Ty du ger din konung väldig seger
och visar nåd mot din smorde,
mot David och hans ätt för evigt. R.
Halleluja Jfr Luk 8:15
V. Saliga är de som hör ordet och tar vara på det
och genom uthållighet bär frukt.
Evangelium Mark 6:14–29
Vid den tiden fick kung Herodes höra om Jesus, ty hans namn hade nu blivit känt, och att folk sade: »Johannes döparen har uppstått från de döda. Det är därför dessa krafter verkar genom honom.« Men några sade att han var Elia, andra att han var en profet, en i raden av profeter. När Herodes hörde detta sade han: »Johannes, han som jag lät halshugga, det är han som har uppstått!«
Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och sätta honom i fängelse. Anledningen till det var Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade han gift sig med, och Johannes hade sagt till Herodes: »Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.« Därför var Herodias förbittrad på honom och ville döda honom, men kunde inte. Ty Herodes hade respekt för Johannes, som han visste var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom, och när han hade hört honom kände han sig mycket osäker och ville höra mer av honom. Men en dag kom hennes tillfälle, och det var när Herodes firade sin födelsedag med ett gästabud för sina stormän och överstarna och de främsta i Galileen. Herodias dotter kom då in och dansade så att Herodes och hans gäster blev förtjusta. Kungen sade till flickan: »Be mig om vad du vill, och du skall få det.« Och han lovade och svor: »Vad du än ber mig om skall jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.« Då gick hon ut och frågade sin mor: »Vad skall jag be om?« Hon svarade: »Johannes döparens huvud.« Flickan skyndade in till kungen och bad honom: »Jag vill att du genast ger mig Johannes döparens huvud på ett fat.« Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne utan skickade en livvakt med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. Men när Johannes lärjungar fick reda på det, kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.