Hoppa till innehåll

Katolska biskopar i Sverige efter reformationen

Den katolska missionen i Sverige startade i början av 800-talet när Ansgar reste till Birka. Små grupper av kristna fanns sannolikt redan i landet. Människor som blivit kristna utomlands; slavar eller handelsmän som hamnat i Sverige. Ända in på 1000-talet utgjorde dock dessa en obetydlig minoritet. Det är först från början av 1100-talet som man kan tala om Sverige som ett kristet land och under medeltiden var Sverige ett katolskt land, med en lång rad biskopar som Erik, Anders och Hans.

1500-talet

Lutherdomen spreds under 1520-talet till de nordiska länderna. I Sverige sammanföll reformationens genomförande med etablerandet av en stark furstestat under Gustav Vasa. Kungen var skuldsatt hos Hansan i Lübeck och behövde sanera statsskulden. Vid Västerås riksdag år 1527 beslöts därför att kyrklig egendom skulle dras in till kronan. Förbindelserna med Rom bröts och Gustav Vasa inträdde som svenska kyrkans överhuvud. Under hans regeringstid förvandlades den katolska kyrkan till en evangelisk-luthersk nationalkyrka i nationalstaten Sverige. Vid kyrkomötena i Örebro 1529 och Uppsala 1536 genomfördes de kyrkliga nyordningarna och vid Uppsala möte 1593 fastställdes slutgiltigt att Sverige var en ortodox evangelisk-luthersk bekännelsekyrka. De sista katolska institutionerna tvingades upphöra med sin verksamhet; exempelvis fördrevs Birgittasystrarna från Vadstena år 1595.

1600-talet

Från år 1617 var det vid dödsstraff förbjudet för svenska medborgare att tillhöra katolska kyrkan. I 1686 års kyrkolag föreskrevs att alla svenska medborgare skulle bekänna sig till den evangelisk-lutherska tron och att den som avföll från landets "rätta" religion skulle förvisas ur riket. Men däremot var det tillåtet för utländska katoliker att leva i Sverige. Det gällde framförallt personal vid ambassader från flera katolska länder.

1700-talet

Med toleransediktet år 1781 tilläts utländska katoliker som flyttat till Sverige att öppet praktisera sin religion. Med anledning av detta utnämnde påven Pius VI den franske abbén Nicolaus Oster till den förste apostoliske vikarien i Sverige, ett biskopsliknande ämbete, efter reformationen. Han anlände den 24 juli 1783 för att bygga upp en katolsk verksamhet i Sverige. Oster hamnade dock snabbt i onåd hos Gustav III efter att han upptagit en protestantisk kvinna i katolska kyrkan, vilket var förbjudet. Under en resa till Frankrike för att samla in pengar till verksamheten i Sverige blev han oense med Rom och avsattes som apostolisk vikarie. Han efterträddes av den tyske karmelitmunken Rafael d´Ossery som hade varit präst i Stockholm sedan år 1784. d´Ossery var apostolisk vikarie under åren 1790-1795.

1800-talet

Efterföljare i ämbetet var italienaren Paolo Moretti (1795-1804) och fransmannen Jean Baptiste Gridaine (1805-1833) Katolska kyrkan i Sverige var vid denna tid alltigenom utländskt präglad. Ett tvistemål var huruvida predikan skulle ske på tyska, franska eller italienska. Katolska kyrkans historia i Sverige under 1700- och 1800-talet var ingen framgångssaga. Med den apostoliske vikarien Jacob Studachs ord: "Ingen kyrka, ingen skola, ingen lärare, ingen bönbok, ingen katekes - bara en ständigt minskande församling och 26 fattiga barn att försörja." Studach kom till Sverige år 1833, som kaplan till kronprinsens gemål Josefina, och utsågs till apostolisk vikarie. Han föddes år 1796 i Altstätten i Schweiz. Under Studachs tid i Stockholm byggdes den första katolska kyrkan sedan reformationen - Sankta Eugenia kyrka, på Norra Smedjegatan, nära Brunkebergstorg. Vidare översattes både en katekes och en bönbok från tyska till svenska. Likaså utgavs en mässbok med text på latin och svenska. År 1862 biskopsvigdes Studach och blev därmed den förste katolske biskopen i Sverige efter reformationen. Han avled år 1873 efter femtio års tjänst i Sverige, varav fyrtio som ledare för katolska kyrkan.

Studach efterträddes av Johan Georg Huber från Tyskland. Han biskopsvigdes år 1874 och var verksam i Sverige fram till sin död år 1886. Vid den här tiden fanns det cirka ettusen katoliker i Sverige. Den mest bemärkta var utan tvekan änkedrottning Josefina och när hon avled år 1876 hölls katolsk begravning på Stockholms slott. Albert Bitter, född 1848 i Tyskland, hade varit verksam som präst på Söder i Stockholm i tolv år när han efterträdde Huber som apostolisk vikarie för Sverige år 1886. År 1893 biskopsvigdes han och utsågs till titulärbiskop av Doliche.

1900-talet

Vid sekelskiftet 1900 fanns det cirka 2.500 registrerade katoliker i Sverige. Katolska kyrkor fanns i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle. En ny kyrka invigdes vid biskopshuset på Södermalm och Sankt Eriks församling upprättades som annexförsamling till Sankta Eugeniaförsamlingen.

År 1922 avgick Bitter som apostolisk vikarie och utnämndes året därpå av påven till titulärbiskop av Sultania (Persien), varvid han lämnade Sverige och efterträddes av Johannes Erik Müller. Han var född i Tyskland år 1877 och anlände, efter biskopsvigning i München, till Sverige år 1923. Det fanns nu fem katolska församlingar i landet och elva präster. Nya kyrkor byggdes i Oskarström, Örebro, Helsingborg, Norrköping, Göteborg (Kristus konungens kyrka vid heden) och Stockholm (Marie Bebådelse kyrka).

År 1953 blev Sverige ett eget biskopsstift (Stockholms katolska stift). Landet hade från år 1783 till år 1953 varit ett så kallat apostoliskt vikariat och sorterat under påven, det vill säga mer konkret under preses för missionskongregationen. Müller utsågs av påven Pius XII till Stockholms förste katolske stiftsbiskop med Sankt Erik som katedralskyrka. Biskop Müller avgick, med ålderns rätt, år 1957 och återvände till Sydtyskland där han avled år 1965. Han efterträddes av sin hjälpbiskop, den danskfödde Knut Ansgar Nelson. Han blev som ung benediktinmunk i Förenta Staterna. År 1957 biskopsvigdes han och utnämndes samma år till hjälpbiskop till Müller. År 1957 blev han således den andre stiftsbiskopen av Stockholm.

Nelson avgick år 1962. Han efterträddes samma år av den amerikanske oblatprästen John Taylor, född 1914 i Illinois, USA. Taylor biskopsvigdes (1962) av Bruno Bernard Heim i Blå hallen i Stockholms stadshus. Ceremonin sändes i TV. Taylors tid präglades av Andra Vatikankonciliet som inleddes år 1962.

Efter biskop Taylors död 1976 uppstod en ett och ett halvt år lång vakans på biskopsstolen. Först år 1977 efterträddes han av biskop Hubertus Brandenburg (född 1923) från Tyskland. I Sverige blev Brandenburgs uppgift att organisera och bygga upp en kyrka som snabbt ökade i medlemsantal genom den omfattande invandringen från exempelvis Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Latinamerika och Mellanöstern och, senare på 1990-talet, från krigens Balkan. Till sin hjälp fick han år 1987 den engelske passionistprästen, biskop William Kenney (född 1946). Kenney var bland annat ordförande i Caritas Sverige och Justitia et Pax. Brandenburg blev den förste svenske biskop som fått ta emot en påve i Sverige, Johannes Paulus II, i juni 1989.

Brandenburg gick i pension år 1998 och efterträddes av karmeliten Anders Arborelius.

2000-talet

Biskop Anders är den förste infödde katolske biskopen sedan Olaus Magnus dagar (död i Rom år 1557). Hjälpbiskop Kenney lämnade år 2006 Stockholms katolska stift för att bli regionalbiskop i ärkestiftet Birmingham i England. Biskop Hubertus Brandenburg avled år 2009. Läs mer om biskop Anders här.

 

Katolska biskopar i Sverige - ämbetsperioder:

  • Nicolaus Oster, Frankrike 1783 - 1790
  • Rafael d'Ossery, Tyskland 1790 - 1795
  • Paolo Moretti, Italien 1795 - 1804
  • Jean Baptiste, Gridaine, Frankrike 1805 - 1833
  • Jacob Laurentius, Studach Schweiz 1833 - 1873
  • Johan Georg Huber, Tyskland 1874 – 1886
  • Albert Bitter, Tyskland 1886 - 1922
  • Johannes Erik Müller, Tyskland 1923 - 1957
  • Ansgar Nelson, Danmark/USA 1957 - 1962
  • John Taylor, USA 1962 - 1976
  • Hubertus Brandenburg, Tyskland 1977 - 1998
  • Anders Arborelius, Sverige 1998 -