Fredag den 21 augusti

Läsning Hes 37:1–14

Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig : ”Människa, kan dessa ben få liv igen ?” Jag svarade : ”Herre, min Gud, det vet bara du.”

     Han sade : ”Profetera och säg till dessa ben : Förtorkade ben, hör Herrens ord ! Så säger Herren Gud : Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren.”

     Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande – det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött, och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem.

     Han sade till mig : ”Profetera, människa, profetera och säg till anden : Så säger Herren Gud : Kom, ande, från de fyra väderstrecken ! Blås på dessa dräpta och ge dem liv !”

     Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.

     Han sade till mig : ”Människa ! Dessa ben är Israels folk. De säger : Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Profetera därför och säg till dem : Så säger Herren Gud : Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.”

Responsoriepsalm          Ps 107:2–9 (R. jfr 1)

R. Tacka Herren, evigt varar hans nåd eller : Halleluja.

Så må de som Herren friköpt säga,

     de som han räddat ur fiendens hand,

de som han har samlat från länderna,

     från öster och från väster, från norr och från söder. R.

De irrade omkring i öknen på öde stigar,

     de fann ingen stad där de kunde bo,

de hungrade och törstade,

     de var nära döden. R.

Men de ropade till Herren i sin nöd,

     och han befriade dem ur deras trångmål.

Han ledde dem på den rätta vägen,

     så att de kom till en stad där de kunde bo. R.

De må tacka Herren för hans nåd

     och för hans under med människor,

att han mättade dem som försmäktade

     och uppfyllde de hungrande med sina gåvor. R.

Halleluja Ps 25:4b, 5a

V. Herre, lär mig dina stigar.

Led mig i din sanning.

Evangelium Matt 22:34–40

När fariseerna fick höra hur Jesus hade gjort saddukeerna svarslösa, samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: »Mästare, vilket är det största budet i lagen?« Han svarade honom: »Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.«