Sexualiteten är en del av vår mänsklighet, av vår personlighet. Men den är inte avsedd för den enskildes njutnings skull, utan som en gåva mellan makarna, en gåva som rymmer öppenheten för nytt liv. Den hör med andra ord hemma i det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Detta innebär inte en nedvärdering av sexualiteten, utan visar att den är något viktigt, värdigt och heligt.

De som lever varaktigt ogifta är inte »berövade« sin sexualitet, men de är kallade att uttrycka sin längtan, sin energi och sin kärlek gentemot sina medmänniskor på andra sätt. Det innebär att avstå från sexuell aktivitet. Att avstå något viktigt är ett offer som kan vara svårt och kräva kamp, men liksom i äktenskapet bär det vi avstår från i kärlek frukt. Vi ska alla sträva efter att leva så som Gud har tänkt med oss och våra kroppar. Detta är en utmaning och kallelse för såväl homo- som heterosexuella. De som ännu inte ingått äktenskap är kallade att »spara sig« för att helt ge sig till sin tillkommande maka/make och med tanke på de barn som en gång kan komma att bli frukten av deras kärlek.

Den katolska kyrkan är tydlig med att människor med en homosexuell läggning aldrig får behandlas illa för sin läggning. Kyrkan menar att homosexuella handlingar är fel, samtidigt betonas att de homosexuella ska mötas med respekt, medkänsla och finkänslighet.