Fredag den 6 mars
Läsning 1 Mos 37:3–4, 12-13a, 17b–28
Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner, han hade ju fått honom på gamla dagar. Han hade låtit göra en fotsid dräkt åt honom. Men när bröderna såg att deras far älskade Josef mer än alla sina andra söner gre de av hat och kunde inte tala vänligt med honom.
En gång när Josefs bröder var borta och vallade faderns får vid Shekem sade Israel till Josef : ”Du vet att dina bröder är med fåren vid Shekem, och nu tänker jag skicka dig till dem.”
Josef följde då efter sina bröder och fann dem i Dotan. Bröderna såg Josef på långt håll, och innan han kom fram till dem började de smida planer på att döda honom. De sade till varandra : ”Titta, där har vi vår drömmare ! Kom så dödar vi honom ! Vi kastar honom i en brunn och säger att han har blivit uppäten av ett vilddjur. Då får vi se vad det blir av hans drömmar ! ”
Men när Ruben hörde detta försökte han rädda honom från de andra och sade : ”Nej, vi får inte slå ihjäl honom ! ” Och Ruben sade till dem : ”Spill inget blod ! Kasta honom i brunnen här ute i öknen, men skada honom inte ! ” Han ville nämligen rädda honom från de andra för att sedan kunna föra honom tillbaka till hans far.
När Josef kom fram till sina bröder slet de av honom hans dräkt, den fotsida dräkt som han hade på sig. Sedan tog de honom och kastade honom i brunnen. Brunnen var tom, där fanns inget vatten. När de sedan hade slagit sig ner för att äta fick de syn på en karavan med ismaeliter ; de kom från Gílead och deras kameler var lastade med ládanum, balsam och mastix som skulle föras ner till Egypten. Juda sade då till sina bröder : ”Vad har vi för glädje av att döda vår bror och tvingas dölja vårt brott ? Kom så säljer vi honom till ismaeliterna. Då behöver inte vi bruka våld mot honom – det är ju ändå vår egen bror.” Och bröderna rättade sig efter honom.
Några midjanitiska köpmän som kom förbi drog upp Josef ur brunnen. De sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna, och dessa tog med sig Josef till Egypten.
Så lyder Herrens ord.
Responsoriepsalm Ps 105:16–21 (R. 5a)
R. Tänk på de underbara gärningar han gjort.
Han befallde hungersnöd att komma över landet
och fördärvade alla deras brödförråd,
men han hade sänt Josef före dem
och låtit honom bli såld till träl. R.
Man slog hans fötter i bojor,
han fick ligga fjättrad i järn,
till den tid då det han sagt blev uppfyllt
och Herrens ord bevisade hans oskuld. R.
Då lät kungen släppa honom lös,
folkens härskare gav honom fri.
Han satte honom till herre över sitt hus,
till att förvalta all hans egendom. R.
Vers före evangeliet Joh 3:16
Före och efter nedanstående vers kan ett av omkvädena i Cecilia 792–796 sjungas.
V. Så älskade Gud världen
att han gav den sin ende Son,
för att de som tror på honom skall ha evigt liv.
Evangelium Matt 21:33–43, 45–46
Vid den tiden sade Jesus till översteprästerna och folkets äldste : ”Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort.
När skördetiden närmade sig, skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. Till sist skickade han sin son. Han sade : ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se sonen, sade de till varandra : ’Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom.
När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer ?”
Översteprästerna och de äldste svarade : ”Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” Jesus sade : ”Har ni aldrig läst vad som står i skriften : Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt.”
När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser, förstod de att det var dem han talade om. De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.