Gud är större än vi kan förstå, vårt språk räcker inte till för att fånga in hans verklighet. Gud har skapat hela universum, allt från planeter och galaxer till minsta lilla växt och blomma här på jorden och, inte minst viktigt, de unika personer som är du och jag. Det är svårt att beskriva hur Gud är, men vi kristna tror att han är fullkomligheten, han är sanningen och kärleken. Inom Gud finns relation, rörelse och utgivande. Gud är i sin enda natur en gemenskap av tre personer: Fadern, Sonen och den helige Ande. Genom Guds kärlek dras vi in i Treenighetens gemenskap.

Gud älskar oss och söker en personlig relation till oss. Han är den som står oss närmast. Gud kan vi vända oss till med allting: både när vi är glada och när vi känner oss ledsna och svikna. Han ger aldrig upp hoppet om oss, så länge vi lever är det aldrig för sent för någon enda människa att börja älska Gud tillbaka och lita på hans kärlek.

Är Gud då en »han«, eller kan man tala om Gud som »hon«? Gud har förstås inget kön eftersom Gud är ande och överskrider mänsklig fysik, men katolska kyrkan gör som Jesus, och talar om Gud som »Fader«. Då talar vi om Gud som »han«.*

Påven är kyrkans ledare och en synlig symbol för kyrkans enhet. Det behövs en person som kan hålla ihop en världsvid kyrka. Det var Jesus själv som inrättade detta ämbete när han gav förtroendet till en av sina apostlar att vara ledare för den unga kyrkan. I evangeliet står det att Jesus sa till Petrus »Du är den klippa på vilken jag ska bygga min Kyrka« (jfr Matt 16:18). Senare sa Jesus till Petrus: »Var en herde för mina får« (Joh 21:17) med vilket han menade att Petrus skulle leda, hålla ihop och stötta tron i den kristna gemenskapen. Petrus reste senare till Rom där han led martyrdöden, det vill säga han blev dödad för sin tros skull.

Påvarna är aposteln Petrus efterträdare, de har samma ansvar som Petrus hade för att tron hålls levande och inte får fel innehåll. Påven är biskop av Rom och han leder kyrkan i gemenskap med de andra katolska biskoparna. Inga viktiga beslut om kyrkans liv och som rör alla katoliker överallt kan fattas utan att påven har sista ordet. Men han kan inte fatta beslut som går emot det som kyrkan har trott och lärt i alla tider. Påvens uppgift kan alltså inte jämföras med en vd för ett företag eller en partiledare. För oss katoliker är påven symbolen för att vi, trots den stora mångfalden, är en gemenskap, och framförallt på att Gud genom sin helige Ande leder sin kyrka och aldrig överger henne.

Genom historien har påvarna haft en betydande kulturell och historisk roll. Exempelvis var det påven Sixtus IV som grundade Nordens första universitet i Uppsala, år 1477. Påven Johannes Paulus II besökte Sverige 1989 och påven Franciskus hösten 2016. Påven är idag en talesman för omsorgen om skapelsen, rättvisa, fred och det mänskliga livets okränkbara värdighet. Påvens miljöencyklika Laudato si’ är uppskattad långt utanför katolska kyrkans gränser. Han påminner oss också om att vårt liv är betydligt större än bara det materiella.

Vi tror att Jesus själv grundade katolska kyrkan och att han aldrig överger henne. Katolska kyrkan består av alla döpta som följer Jesus och som är förenade under påvens och biskoparnas ledning. Katolska kyrkan är världens i särklass största samfund, den är spridd över hela världen med cirka 1,3 miljarder medlemmar.

Jesus Kristus har grundat kyrkan och lovat att vara med henne. I trohet mot det uppdrag hon tagit emot från Kristus gör kyrkan anspråk på att stå för det som är sant och riktigt. Samtidigt består kyrkan av människor med alla sina svagheter, synder och tillkortakommanden.

För att hjälpa och leda kyrkan, sände Jesus den helige Ande, som vi också kallar Hjälparen och Tröstaren. Den helige Ande leder kyrkan rätt.

Med kyrkan menar man ibland den lilla lokala församlingen och ibland den världsvida kyrkan. Varje katolsk församling i minsta lilla by är inte bara del av, utan speglar också kyrkan i hela världen och i alla tider. Ordet »katolsk« betyder »universell«, alltså något som finns överallt, hela tiden och som välkomnar alla som vill tro.

Det var katolska kyrkan som införde kristendomen i Sverige. Men efter reformationen blev det förbjudet att vara katolik. Successivt tilläts katolska kyrkan att verka igen i vårt land. I dag lever omkring 122 000 registrerade katoliker i Sverige, varav de flesta har sina rötter i andra länder.

I bikten får vi höra att Gud förlåter våra synder och börjar om med oss. Jesus befriar oss från synden som tynger oss och öppnar upp möjligheten för oss att gå vidare.

Bikten kommer ur att Jesus gav sina apostlar makt att förlåta synder. Den uppgiften har apostlarna gett vidare till sina efterträdare. Vi behöver bikta oss för en präst dels för att vi ska ta ansvar för våra synder genom att erkänna dem, men främst för att vi konkret ska ta emot förlåtelsen och erfara Guds barmhärtighet. Bikten är, som alla sakrament, ett möte med Kristus.

Bikten – som också kallas försoningens sakrament – försonar oss inte bara med Gud, utan också med kyrkan. Synden skadar gemenskapen. Precis som ett gräl mellan två personer kan förstöra hela stämningen på en fest, så påverkar en människas synd oss själva och alla de andra – även om vi inte alltid förstår hur. I bikten representerar prästen Jesus Kristus, men också hela kyrkan. Prästen har ofta möjlighet att ge den biktande råd och uppmuntran att undvika sådant som leder till synd.

Att man ångrar sig är en förutsättning för förlåtelse. Prästen får inte berätta för någon vad han hört i bikt, skulle han göra det kan han bli utesluten ur kyrkans gemenskap (exkommunicerad).

En katolik som begår en allvarlig synd är förpliktigad att gå till bikt. Man ska ta emot Guds inbjudan till omvändelse och till att ta emot hans kärlek på allvar. Medvetna

frivilliga  synder som gäller något viktigt går emot Guds vilja på ett sådant sätt att den dödar vår förmåga att svara på Guds kärlek och skiljer oss från den (därför pratar man om »dödssynder«). Jesus har lovat att vi får förlåtelse, om vi bekänner vad vi har gjort och ångrar det. Det får vi så många gånger vi behöver det. Katoliker går också ofta regelbundet till bikt för att få förlåtelse för mindre allvarliga synder, särskilt inför de större högtiderna under kyrkoåret som jul och påsk. Gud vill inte att vi ska betungas av våra synder utan vill befria oss. Att regelbundet gå till bikt hjälper oss leva nära Gud och i hans kärlek.

Alla är välkomna till att ha ett personligt samtal med en präst. Men bikten är ett sakrament som du måste vara katolik för att få ta emot.

Munkar och nunnor (eller bröder och systrar) har vigt sina liv åt Gud. Deras kallelse innebär att de lovar att leva i avhållsamhet (kyskhet), att bara ha gemensam egendom och att lyda sina överordnade. Alla bröder och systrar lever inte i kloster, det finns nämligen olika former av gemenskap med olika inriktningar. Det liv som både systrar och bröder, munkar och nunnor och vissa präster lever kallas gemensamt för ordensliv eller det »gudsvigda livet«. Det finns kontemplativa ordnar där man lever, ber och arbetar i tystnad i klostret. Där ber man tillsammans flera gånger om dagen för hela världen, också för dig och mig. Många av dessa kloster har gästhem som munkarna eller nunnorna har hand om. Sedan finns det aktiva ordnar, där man t.ex. ägnar sig åt att hjälpa fattiga, undervisa, driva församlingar eller vårda sjuka. Vanligtvis samlas också de flera gånger om dagen till bön.

De första sjukhem och skolor som uppkom i Sverige på medeltiden drevs av munkar och nunnor. I många länder drivs fortfarande många skolor och sjukhus av systrar och bröder. De kan arbeta i olika organisationer med bistånd eller rättvisa. En del är universitetslärare och forskare. Det var till exempel en munk, Gregor Mendel, som lade grunden till den moderna genetikforskningen.

Munkarnas och nunnornas bön för oss är en viktig uppgift – det är en trygghet att veta att någonstans i världen finns det alltid några bröder och systrar som ber om Guds hjälp för oss alla och för att människor allt bättre ska lyssna på Guds vilja så att världen redan nu kan bli en bättre plats att leva i.

För katoliker och ortodoxa är helgon personer i himmelen som levt ett liv i stor kärlek och moralisk godhet. De har redan i sitt jordeliv blivit fullkomligt Kristuslika och redo för himlen. Ibland är de officiellt helgonförklarade, men ett oräkneligt antal helgon är okända.  Alla människor är kallade att bli helgon, det vill säga att vara det som Gud har tänkt att vi ska vara när han skapade oss: att leva i full gemenskap med honom här i världen. Detta är ofta svårt för oss människor, som gärna sätter oss själva i centrum i stället för Gud. Det är därför det är så beundransvärt att någon verkligen låter Guds kärlek och vilja råda i sitt liv, fullt ut. Vi har helgonen som förebilder, kanske kan man till och med kalla dem för våra kristna »hjältar«. När man läser om helgonens liv är det slående vilken inre glädje som präglar dem, trots många gånger svåra yttre omständigheter. Många har också upplevt svårigheter i sin tro men alltid litat mer till Gud än till sina egna tvivel.

Vi katoliker tillber inte helgonen utan ber om deras förböner för oss, ungefär som man kan be en granne i kyrkbänken göra. Men med skillnaden att helgonen nu lever inför Gud och därför kan be för oss direkt till Gud. Ofta har vi en särskilt nära relation till ett visst helgon, kanske ett helgon vi är uppkallade efter. Han eller hon är som en extra vän i himmelen.

Det främsta helgonet är jungfru Maria, Guds moder. Andra kända helgon är Lucia, Nikolaus och Franciskus av Assisi. Mest känd i Sverige är nog heliga Birgitta som levde på 1300-talet. Helgon från vår tid är exempelvis moder Maria Elisabeth Hesselblad (1870–1957) som startade en ny gren av Birgittaorden som spred sig till hela världen och under kriget bodde i Rom och räddade judar undan nazisterna, eller Moder Teresa av Calcutta (1910-97) som grundade en orden som särskilt hjälper de allra fattigaste och mest utsatta som inte ens har någonstans att bo utan ofta lämnats ensamma på gatan.

Här finns en helgonkalender med en beskrivning av helgonen för respektive dag.

Att tala om det som händer »efter« döden är inte lätt, eftersom tiden som vi känner den då upphör. Det är svårt att veta i detalj, men Jesus Kristus har genom sin död och uppståndelse gett oss ett hopp och en förtröstan på det eviga livet hos Gud.

I samband med döden talar katolska kyrkan om något som kallas skärselden, »reningen«. Innan vi helt och fullt träder in i glädjen inför Guds ansikte måste de flesta av oss renas (helgonen är redan fullkomnande,»färdiga«, vid sin död). Vi tror att det innebär att den som dör i gemenskap med Gud i Kristus får se vad de handlingar han/hon gjort i livet verkligen inneburit och lett till. Både det som varit bra och det som varit dåligt. Vi får se hur saker vi gjort, sagt eller låtit bli att göra har sårat och skadat både oss själva, andra människor och hela skapelsen och lett oss bort från Gud och därför också i grunden gjort oss olyckliga. Om vi inte redan under jordelivet gjort denna smärtsamma insikt, ger Gud oss möjligheten att efter vår död fullborda vårt helande så att vi kan träda in i hans närvaro i himlen.

I det som Jesus och Bibeln beskriver som domen efter döden kommer vi att stå inför Gud själv och ansvara för de val vi gjort. Människans fria val innebär att hon kan säga och göra saker som helt skiljer henne från kärleken, dvs från Gud. Eftersom det valet finns, finns också helvetet. Helvetet är ett tillstånd där vi är helt skilda från Gud. Det är viktigt att komma ihåg att Gud inte förutbestämt att någon ska hamna i helvetet. Även om vi människor ser att en person agerar kärlekslöst och gör mycket ont, kan vi inte döma den personen till helvetet. Det är Gud som dömer, inte människor. Gud älskar oss och vill att alla människor ska bli räddade till himlens glädje.

Målet för våra liv är att leva i evighet och »skåda« Guds härlighet. Det är detta vi kallar himmelen. Guds kärlek är starkare än döden och begränsas inte av vår död. Genom sakramenten hör vi ihop med Kristus, han som lidit, dött och uppstått. Detta ger oss ett starkt hopp inför evigheten. Hur ska vi då beskriva himmelen? Här räcker inte våra ord och föreställningar till. Aposteln Paulus skriver om »vad inget öga sett och inget öra hört, och vad ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom«. Där ska Gud torka tårarna från våra ansikten och vi får se Gud sådan han är. (Vi människor är längtande varelser, men inget skapat kan tillfredsställa vår längtan. Gud ensam kan uppfylla vår längtan.)  

En av kyrkans största teologer, Thomas av Aquino som levde på 1200-talet, skrev om himmelen: »I det eviga livet förenas för det första människan med Gud. Gud själv är ju lönen och slutet på våra mödor... Vidare består det i en fullkomligt tillfredsställd längtan. Alla de saliga skall där få njuta mer än de längtat efter och hoppats på. Skälet därtill är att ingen i detta livet kan få allt han längtat efter, och inget skapat kan någonsin fylla människan hela längtan. Gud är ensam den som mättar och han övergår oändligt [varje längtan] Därför finner människan ingen vila utom i Gud, … ’Du har skapat oss till dig, Herre, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.’«

Himmelen kan beskrivas som »sanningens och livets rike, helgelsens och nådens rike, rättvisans, fredens och kärlekens rike« som kyrkan ber på kyrkoårets sista söndag, Kristus konungens dag.