Person

En person (latin persona) är någon jag kommunicerar med, och som jag alltså uppfattar som ett Du. Latinets persona betydde från början "ansiktsmask", och det är i ansiktet som den mänskliga personen kommer till sitt tydligaste uttryck, också i en tid av telefoner och Internet. Varje människa är enligt katolsk lära en person, utrustad med förnuft och vilja och skall därför ovillkorligen respekteras och betraktas som ett Du, inte som ett föremål. Detta gäller även om kommunikationen har blivit störd genom sjukdom eller ålderdom.

Att människan är en person betonas särskilt starkt inom den filosofiska riktning som kallas personalism och som starkt influerade påven Johannes Paulus II. Detsamma gäller också inom teologin. Treenighetsläran säger oss att Gud är en till sin natur (eller sitt väsen) men tre i fråga om personerna: Fader, Son och Helig Ande. Guds väsen är för oss något helt onåbart, och det är personerna vi möter när vi träder i kontakt med honom som ett Du. Vi kan tala till Fadern som till en far (eller som en mor, om vi vill det, för Gud har inte något kön). Vår personliga förbindelse är starkast med Sonen, som har blivit människa. Vi kan åkalla Anden och be den fylla oss med liv. Men vi kan inte be till Guds natur.

Något motsvarande gäller kyrkans syn på Kristus. Han är på en gång gudomlig och mänsklig, och i inkarnationen har de båda naturerna, den gudomliga och den mänskliga, förenats i en person, så som det uttrycktes vid konciliet i Chalcedon 451. Det är också hans person som vi möter i evangelierna och i alla den kristna konstens bilder av honom. Eftersom han är människa kan vi i honom nalkas Gud på ett mera personligt sätt än vad som annars vore möjligt: "Den som har sett mig har sett Fadern" (Joh 14:9). Kristus är Guds eget personliga ansikte vänt mot oss. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)