Om arbetets värde

Arbetets värde

 

Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Gaudium et Spes, Kyrkan i världen av idag, ur § 68:

”I företagen arbetar människor tillsammans såsom fria och självständiga varelser, skapade till Guds avbild. Därför måste man främja allas aktiva deltagande i företagets drift. Detta deltagande skall anta lämpliga former under beaktande av de olika personernas olika funktioner – ägare, arbetsgivare, tjänstemän, arbetare – samtidigt som man tillgodoser behovet av en samlad ledning av företaget. Och eftersom beslut som berör ekonomiska och sociala villkor, som påverkar framtiden för de arbetande och deras barn, ofta inte fattas på företagsnivå utan av högre instanser, måste de arbetande kunna delta i dessa beslut, antingen personligt eller genom fritt valda representanter.”

 

Johannes Paulus II, ur § 3 i encyklikan Laborem exercens, Människans arbete, 1981:

”Det rör sig snarare om att – kanske tydligare än någonsin – framhäva det faktum att människans arbete utgör en nyckel, och troligen den viktigaste nyckeln, till hela den sociala frågan, om vi verkligen försöker se den med tanke på människans bästa, och om lösningen – eller snarare den fortgående lösningen – av den sociala frågan, som ständigt antar nya former och blir alltmer sammansatt, skall syfta till ’att göra det mänskliga livet mänskligare’, då får den nyckel som människans arbete är en grundläggande och avgörande betydelse.”

 

Johannes Paulus II, ur § 6 i encyklikan Laborem exercens, Människans arbete, 1981:

”Det är i sin egenskap av person som människan är arbetets subjekt. Som person arbetar hon, utför arbetsprocessens olika moment, och alla dessa skall, oavsett sitt objektiva innehåll, bidra till att hon förverkligar sig som människa och uppfyller den kallelse som utmärker henne på grund av själva hennes mänsklighet: att vara en person.”

 

Johannes Paulus II, ur § 6 i encyklikan Laborem exercens, Människans arbete, 1981:

” …grundvalen för en värdering av människans arbete är inte i första hand det utförda arbetets art, utan det faktum att den som utför det är en person. Källan till arbetets värdighet bör först och främst sökas inte i dess objektiva utan i dess subjektiva dimension.”

 

Johannes Paulus II, ur § 13 i encyklikan Laborem exercens, Människans arbete, 1981:

”… genom sitt arbete tillträder människan ett dubbelt arv, nämligen det som är givet åt alla människor i form av naturtillgångarna och det som andra redan före henne har uträttat på grundval av dessa tillgångar, framför allt genom att utveckla tekniken, dvs genom att fullända arbetsredskapen. När människan arbetar får hon samtidigt ’gå in i deras arbete’. En sådan bild av arbetsprocessen och dess räckvidd godtar vi utan svårighet, vägledda både av förståndet och av en tro som hämtat sitt ljus från den levande Gudens ord. Detta är en samlad teologisk och humanistisk bild, vari människan är ’herre’ över den skapelse som ställts till hennes förfogande i den synliga världen. Om man påträffar något beroende i arbetsprocessen, så är det beroendet av naturtillgångarnas Givare och därnäst beroendet av andra människor, dem vilkas arbete och initiativ vi har att tacka för vårt eget arbetes utvidgade och förbättrade möjligheter. Om produktionsprocessens alla ’ting’ – maskinerna, kapitalet – kan vi bara säga att de betingar människans arbete; vi kan däremot inte påstå att de utgör ett slags anonymt ’subjekt’ som gör människan och hennes arbete beroende.”

 

Johannes Paulus II, ur § 14 i encyklikan Laborem Exercens, Människans arbete, 1981: ”… rätten till personlig egendom är underordnad rätten till gemensamt bruk, ty tillgångarna är bestämda för alla.”

 

Johannes Paulus II, ur § 42 i encyklikan Sollicitudo rei socialis, Kyrkans omsorg om utveckling och fred, 1987: ”Än en gång måste man påminna sig den grundläggande principen i kyrkans sociallära: jordens tillgångar är från början avsedda för alla. Rätten till privat egendom är giltig och nödvändig, men motsäger inte den första principen. Den privata äganderätten belastas nämligen av en ’social inteckning’, dvs i denna rätt finns en inre social princip som säger att privat ägande bara kan rättfärdigas genom att, och om, det främjar det gemensamma goda.”

 

Johannes Paulus II, ur § 28 i encyklikan Centesimus Annus, Människans välfärd, 1991: ”Men framför allt är det nödvändigt att man upphör att betrakta jordens fattiga – människor och folk – som en börda, som oönskade människor som gör anspråk på att konsumera vad andra har producerat. De fattiga ber om rättigheten att dela de materiella tillgångarna och att göra ett gott bruk av sin arbetsförmåga, så att en värld kan skapas som medför större rättvisa och välstånd för alla. De fattigas utveckling innebär en stor möjlighet till moralisk, kulturell och ekonomisk tillväxt för hela mänskligheten”.

 

Johannes Paulus II, ur § 32 i encyklikan Centesimus annus, Människans välfärd, 1991:

”Om den avgörande produktionsfaktorn tidigare var jorden och senare kapitalet – i betydelsen alla produktionsmedel – så är den avgörande faktorn i dag alltmer människan själv, dvs hennes kunskap, särskilt den vetenskapliga, hennes förmåga att skapa solidariska organisationer och att uppmärksamma andra människors behov och att kunna tillfredsställa dem.”

 

Benedikt XVI, ur § 25 i encyklikan Caritas in veritate, Kärlek i sanning, 2009:

”Kyrkans sociallära med början i Rerum novarum, har upprepade gånger manat till stöd för arbetarnas organisationer som kan försvara deras rättigheter och detta stöd måste uppfyllas ännu mer i dag än tidigare. Det måste ske omgående och vara långsiktigt för att svara på de angelägna behov av nya samarbetsformer på såväl internationell som lokal nivå.”

 

Benedikt XVI, ur § 40 i encyklikan Caritas in veritate, Kärlek i sanning, 2009:

”… företagsledningar kan inte bara se till ägarnas intressen, utan måste också ta ansvar för ett företags alla partners som på olika sätt tillför något till företagets verksamhet: arbetare, kunder, leverantörer, det omkringliggande samhället.”