Hoppa till innehåll

Fredag den 1 mars

Ur Lektionarium för vardagar band I utgiven 1992:

 

Läsning                                                                                       1 Mos 37:3–4, 12–13a, 17b–28

 

Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom han hade fött honom på sin ålderdom. Och han lät göra åt honom en hellång livklädnad. Då nu hans bröder såg att deras fader hade honom kärare än alla hans bröder, blev de hatiska mot honom och kunde inte tala vänligt till honom.

                      Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin faders får i Sikem, sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vaktar fåren i Sikem. Gör dig redo, jag vill sända dig till dem.« Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.

                      När de nu på avstånd fick se honom, innan han ännu hade hunnit fram till dem, rådslog de om att döda honom. De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren. Upp, låt oss nu dräpa honom och kasta honom i en brunn. Sedan kan vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar.«

                      Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras händer och sade: »Låt oss inte slå ihjäl honom.« Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjut inte blod. Kasta honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom.« Han ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom tillbaka till hans fader. Då nu Josef kom fram till sina bröder, tog de av honom hans livklädnad, den hellånga klädnaden som han hade på sig, och grep honom och kastade honom i brunnen. Men brunnen var tom, inget vatten fanns i den.

                      Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina ögon, fick de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum. De var på väg med detta ned till Egypten. Då sade Juda till sina bröder: »Vad nytta har vi av att vi dräper vår broder och döljer hans blod? Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna. Må vår hand inte komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.« Och hans bröder lydde honom. Då nu midjanitiska köpmän kom där förbi, drog de upp Josef ur brunnen. Och de sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.

 

Responsoriepsalm                                                                              Ps 105:16–21 (R. jfr 5a)

 

R. Tänk på vad Herren har gjort.

 

Gud befallde hungersnöd att komma över landet

                      och fördärvade alla deras brödförråd,

men han sände Josef före dem

                      och lät honom bli såld till träl. R.

 

Man slog hans fötter i bojor,

                      han fick ligga fjättrad i järn,

till den tid då det han sagt blev uppfyllt

                      och Herrens ord bevisade hans oskuld. R.

 

Då sände konungen och lät släppa honom lös,

                      folkens härskare gav honom fri.

Han satte honom till herre över sitt hus,

                      till att förvalta all hans egendom. R.

 

Lovsång                                                                                                                          Joh 3:16

 

Före och efter nedanstående vers kan ett av omkvädena i Cecilia 792-796 sjungas.

 

V. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son,

för att de som tror på honom skall ha evigt liv.

 

Evangelium                                                                                             Matt 21:33–43, 45–46

 

Vid den tiden sade Jesus till översteprästerna och folkets äldste: »Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort.

                      När skördetiden närmade sig, skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. Till sist skickade han sin son. Han sade: ‘Min son kommer de att ha respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se sonen, sade de till varandra: ‘Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?«

                      Översteprästerna och de äldste svarade: »Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.« Jesus sade: »Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt.«

                      När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser, förstod de att det var dem han talade om. De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.

 

Ur Lektionarium för vardagar band I utgiven 2022

 

Läsning                                                                                       1 Mos 37:3–4, 12–13a, 17b–28

 

Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner, han hade ju fått honom på gamla dagar. Han hade låtit göra en fotsid dräkt åt honom. Men när bröderna såg att deras far älskade Josef mer än alla sina andra söner gre      de av hat och kunde inte tala vänligt med honom.

      En gång när Josefs bröder var borta och vallade faderns får vid Shekem sade Israel till Josef : ”Du vet att dina bröder är med fåren vid Shekem, och nu tänker jag skicka dig till dem.”

      Josef följde då efter sina bröder och fann dem i Dotan. Bröderna såg Josef på långt håll, och innan han kom fram till dem började de smida planer på att döda honom. De sade till varandra : ”Titta, där har vi vår drömmare ! Kom så dödar vi honom ! Vi kastar honom i en brunn och sä­ger att han har blivit uppäten av ett vilddjur. Då får vi se vad det blir av hans drömmar ! ”

      Men när Ruben hörde detta försökte han rädda honom från de andra och sade : ”Nej, vi får inte slå ihjäl honom ! ” Och Ruben sade till dem : ”Spill inget blod ! Kasta honom i brunnen här ute i öknen, men skada honom inte ! ” Han ville nämligen rädda honom från de andra för att sedan kunna föra honom tillbaka till hans far.

      När Josef kom fram till sina bröder slet de av honom hans dräkt, den fotsida dräkt som han hade på sig. Sedan tog de honom och kastade honom i brunnen. Brunnen var tom, där fanns inget vatten. När de sedan hade slagit sig ner för att äta fick de syn på en karavan med ismaeliter ; de kom från Gílead och deras kameler var lastade med ládanum, balsam och mastix som skulle föras ner till Egypten. Juda sade då till sina bröder : ”Vad har vi för glädje av att döda vår bror och tvingas dölja vårt brott ? Kom så säljer vi honom till ismaeliterna. Då behöver inte vi bruka våld mot honom – det är ju ändå vår egen bror.” Och bröderna rättade sig efter honom.

      Några midjanitiska köpmän som kom förbi drog upp Josef ur brunnen. De sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna, och dessa tog med sig Josef till Egypten.

Så lyder Herrens ord.

 

Responsoriepsalm                                                                                     Ps 105:16–21 (R. 5a)

 

R. Tänk på de underbara gärningar han gjort.

 

Han befallde hungersnöd att komma över landet

        och fördärvade alla deras brödförråd,

men han hade sänt Josef före dem

        och låtit honom bli såld till träl. R.

 

Man slog hans fötter i bojor,

        han fick ligga fjättrad i järn,

till den tid då det han sagt blev uppfyllt

        och Herrens ord bevisade hans oskuld. R.

 

Då lät kungen släppa honom lös,

        folkens härskare gav honom fri.

Han satte honom till herre över sitt hus,

        till att förvalta all hans egendom. R.

 

Vers före evangeliet                                                                                            Joh 3:16

 

Före och efter nedanstående vers kan ett av omkvädena i Cecilia 792-796 sjungas.

 

V. Så älskade Gud världen

 att han gav den sin ende Son,

för att de som tror på honom skall ha evigt liv.

 

Evangelium                                                                                              Matt 21:33–43, 45–46

 

Vid den tiden sade Jesus till översteprästerna och folkets äldste : ”Lyssna nu till en annan liknelse. En jordägare planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg upp en pressgrop och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort.

      När skördetiden närmade sig, skickade han sina tjänare till arrendatorerna för att hämta den del av skörden som han skulle ha. Arrendatorerna grep tjänarna och pryglade den ene, dödade den andre och stenade den tredje. Då skickade han dit ännu fler tjänare än första gången, och de gjorde likadant med dem. Till sist skickade han sin son. Han sade : ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se sonen, sade de till varandra : ’Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.’ De tog fast honom, släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom.

      När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer ?”

      Översteprästerna och de äldste svarade : ”Han lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid.” Jesus sade : ”Har ni aldrig läst vad som står i skriften : Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt.”

                      När översteprästerna och fariseerna hörde hans liknelser, förstod de att det var dem han talade om. De hade velat gripa honom men var rädda för folket, som ansåg honom vara en profet.