Lördag den 16 februari

Läsning                                                                                                                  1 Mos 3:9–24

 

Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är du?« Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården. Då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.«

                      Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du inte ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?«

Mannen svarade: »Kvinnan som du har gett mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.« Då sade Herren Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!« Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.«

                      Då sade Herren Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta, må du vara förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall trampa sönder ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.«

                      Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå stor vedermöda, när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.«

                      Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig och sagt: ’Du skall inte äta av det’, därför må marken vara förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar. Törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skall vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter bli.«

                      Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande. Och Herren Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem.

                      Och Herren Gud sade: »Se, mannen har blivit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu inte räcka ut sin hand och ta också av livets träd och äta och så leva i evighet.« Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna tillsammans med det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.

 

Responsoriepsalm                                                                                Ps 90:2–6, 12–13 (R. 1)

 

R. Du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.

 

Förrän bergen blev till

                      och du födde jorden och världen,

                      ja, från evighet till evighet är du, o Gud. R.

 

Du låter människorna vända åter till stoft,

                      du säger: »Vänd åter, ni människor.«

Ty tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går,

                      de är som en nattväkt. R.

 

Du sköljer dem bort,

                      de är som en sömn.

Om morgonen liknar de gräset som frodas:

                      det blomstrar upp och frodas om morgonen,

                      men om aftonen torkar det bort och förvissnar. R.

 

Lär oss betänka hur få våra dagar är,

                      så att vi får hjärtats vishet.

Herre, vänd åter. Hur länge dröjer du?

                      Förbarma dig över dina tjänare. R.

 

Halleluja                                                                                                                     Matt 4:4b

 

V. Människan skall inte leva bara av bröd,

utan av varje ord som utgår ur Guds mun.

 

Evangelium                                                                                                            Mark 8:1–10

 

Vid den tiden hade det återigen samlats mycket folk, och de hade inte något att äta. Då kallade Jesus till sig lärjungarna och sade: »Det gör mig ont om folket. Nu har de varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem. En del är ju långväga ifrån.« Lärjungarna svarade honom: »Var skall man få tag i bröd så de blir mätta, här i ödemarken?« Han frågade: »Hur många bröd har ni?« — »Sju«, sade de. Då sade han åt folket att slå sig ner på marken. Och han tog de sju bröden, tackade Gud, bröt dem och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem, och de delade ut dem åt folket. De hade också några fiskar. Han läste tackbönen över fiskarna och sade till att också de skulle delas ut. Och alla åt och blev mätta, och man samlade ihop sju korgar med överblivna bitar. Det var omkring fyra tusen människor där. Sedan skickade han hem dem. Själv steg han i båten tillsammans med lärjungarna och for till trakten av Dalmanouta.