Lördag den 15 februari

Läsning                                                                                           1 Kung 12:26–32; 13:33–34

 

Jerobeam sade för sig själv: »Som det nu är, kan riket komma tillbaka till Davids hus. Ty om folket här får ge sig iväg och anordna slaktoffer i Herrens hus i Jerusalem, så kan folkets hjärta vända tillbaka till deras herre Rehabeam, Judas kung. Ja, då kan de dräpa mig och vända tillbaka till Rehabeam, Judas kung.«

                      Sedan nu kungen hade överlagt om detta, lät han göra två kalvar av guld. Därefter sade han till folket: »Nu må det vara nog med era färder upp till Jerusalem. Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.« Och han ställde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp i Dan. Detta blev en orsak till synd. Folket gick ända till Dan för att träda fram inför den ena av dem. Han byggde också offerhöjdshus och gjorde allehanda män ur folket till präster, sådana som inte var av Levis barn.

                      Och Jerobeam anordnade en högtid i åttonde månaden, på femtonde dagen i månaden, lik högtiden i Juda, och gick då upp till altaret. Så gjorde han i Betel för att offra åt de kalvar som han hade låtit göra. Och de män som han hade gjort till offerhöjdspräster lät han göra tjänst i Betel.

                      Dock vände Jerobeam efter detta inte om från sin onda väg utan gjorde åter allehanda män ur folket till offerhöjdspräster. Vem som hade lust till det fick av honom ta emot handfyllning för att vara offerhöjdspräst. På detta sätt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd och en orsak till att det blev utplånat och utrotat från jorden.

 

Responsoriepsalm                                                                         Ps 106:6–7a, 19–22 (R. 4a)

 

R. Tänk på mig, Herre, du som besöker ditt folk med din nåd.

 

Vi har syndat som våra fäder,

                      vi har gjort illa, vi har varit gudlösa.

                      Våra fäder i Egypten förstod inte dina under. R.

 

De gjorde en kalv vid Horeb

                      och tillbad en gjuten gudabild,

de bytte bort sin ära

                      mot bilden av en oxe som äter gräs. R.

 

De glömde Gud, sin frälsare,

                      som hade gjort så stora ting i Egypten,

så underbara verk i Hams land,

                      så fruktansvärda gärningar vid Röda havet. R.

 

Halleluja                                                                                                                     Matt 4:4b

 

V. Människan skall inte leva bara av bröd,

utan av varje ord som utgår ur Guds mun.

 

Evangelium                                                                                                            Mark 8:1–10

 

Vid den tiden hade det återigen samlats mycket folk, och de hade inte något att äta. Då kallade Jesus till sig lärjungarna och sade: »Det gör mig ont om folket. Nu har de varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem. En del är ju långväga ifrån.« Lärjungarna svarade honom: »Var skall man få tag i bröd så de blir mätta, här i ödemarken?« Han frågade: »Hur många bröd har ni?« — »Sju«, sade de. Då sade han åt folket att slå sig ner på marken. Och han tog de sju bröden, tackade Gud, bröt dem och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem, och de delade ut dem åt folket. De hade också några fiskar. Han läste tackbönen över fiskarna och sade till att också de skulle delas ut. Och alla åt och blev mätta, och man samlade ihop sju korgar med överblivna bitar. Det var omkring fyra tusen människor där. Sedan skickade han hem dem. Själv steg han i båten tillsammans med lärjungarna och for till trakten av Dalmanouta.