Måndag den 18 november

Läsning                                                                           1 Mack 1:10–15, 41–43, 54–57, 62–64

 

Det utgick ett genomfördärvat skott: Antiochos Epifanes, kung Antiochos son, som hade varit gisslan i Rom. Han blev kung år 137, räknat från det grekiska väldets början.

                      Vid den tiden började somliga israeliter att överge lagen, och de lockade många med sig. De sade: »Låt oss närma oss hedningarna som bor omkring oss och sluta förbund med dem. Sedan vi avskilde oss från dem har många olyckor kommit över oss.« Detta slags tal vann folkets gillande. Några av dem reste på eget initiativ till kungen, och han gav dem rätt att följa hednisk lag och sed. Sedan byggde de en idrottsanläggning i Jerusalem enligt hedningarnas bruk. De skaffade sig förhud och avföll från det heliga förbundet. De beblandade sig med hedningarna och sålde sig till att göra det onda.

                      Kungen sände ut en skrivelse till hela sitt rike: Alla skulle bli ett enda folk, och var och en skulle överge sina lagar och seder. Alla hednafolk böjde sig för kungens befallning. Också många israeliter rättade sig efter den gudsdyrkan han föreskrev, började offra åt avgudarna och vanhelgade sabbaten.

                      Den femtonde dagen i månaden kislev år 145 lät kungen bygga den vanhelgande skändligheten på brännofferaltaret; även runt om i Juda städer byggdes altaren, och man tände rökelse vid husdörrarna och på gatorna. Alla skriftrullar med lagen som påträffades blev sönderrivna och uppbrända. Om man fann någon som ägde förbundets bok eller någon som höll lagen i ära, betydde kungens påbud döden för honom.

                      Men många israeliter fann mod och styrka inom sig till beslutet att inte äta något orent. De föredrog döden framför att vanhelga sig själva genom maten och skända det heliga förbundet. Och de led döden. Fruktansvärd var vreden som drabbade Israel.

 

Responsoriepsalm                                                                                Ps 119:53, 61, 134, 150,

                                                                                                                        155, 158 (R. jfr 88)

 

R. Behåll mig vid liv så vill jag hålla dina vittnesbörd.

 

Jag grips av glödande harm,

                      därför att de gudlösa överger din lag. R.

 

De gudlösas snaror omger mig,

                      men jag glömmer inte din lag. R.

 

Rädda mig från människors förtryck,

                      så vill jag hålla dina befallningar. R.

 

Nära är de som samvetslöst jagar mig,

                      de som är långt ifrån din lag. R.

 

Räddningen är fjärran från de gudlösa,

                      ty de frågar inte efter dina stadgar. R.

 

Jag känner leda vid de trolösa,

                      när jag ser att de inte håller dina bud. R.

 

Halleluja                                                                                                                         Joh 8:12

 

V. Jag är världens ljus, säger Herren.

Den som följer mig skall ha livets ljus.

 

Evangelium                                                                                                          Luk 18:35–43

 

Vid den tiden då Jesus närmade sig Jeriko, satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.« De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: »Davids son, förbarma dig över mig.« Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: »Vad vill du att jag skall göra för dig?« Han svarade: »Herre, gör så att jag kan se igen.« Jesus sade: »Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.« Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

 

 

eller om Petrus- och Paulusbasilikornas invigningsdag firas:

 

Läsning                                                                                                     Apg 28:11–16, 30–31

 

Efter tre månader avseglade vi med "Dioskurerna", ett fartyg från Alexandria som hade legat vid ön över vintern. Vi gick in till Syrakusa och låg där i tre dagar. Därifrån kom vi så småningom fram till Regium. Efter en dags väntan fick vi sydlig vind och nådde efter två dagar Puteoli. Där fann vi trosbröder och blev inbjudna att stanna hos dem en vecka. Och på det sättet kom vi till Rom. Bröderna där hade fått besked om oss och kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. När Paulus såg dem, tackade han Gud och fylldes med tillförsikt. Efter ankomsten till Rom fick han tillstånd att ha egen bostad tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.

                      Där stannade Paulus i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.

 

Responsoriepsalm                                                                                         Ps 98:1–6 (R. 2b)

 

R. Herren har uppenbarat sin rättfärdighet för hedningarnas ögon.

 

Sjung en ny sång till Herrens ära,

                      ty han har gjort under.

Han har vunnit seger med sin högra hand

                      och med sin heliga arm. R.

 

Herren har låtit sin frälsning bli känd,

                      han har uppenbarat sin rättfärdighet

                      för hedningarnas ögon.

Han har tänkt på sin nåd och trofasthet

                      mot Israels hus. R.

 

Alla jordens ändar har sett hur vår Gud frälser.

                      Höj jubel till Herren, alla länder,

                      brist ut i glädjerop och lovsjung. R.

 

Prisa Herren med harpa,

                      med harpa och med lovsång.

Höj jubel med trumpeter och basuner

                      inför Herren, konungen. R.

 

Halleluja

 

V. O Gud, vi lovar dig. O Herre, vi bekänner dig.

Dig prisar apostlarnas saliga kör.

 

Evangelium                                                                                                         Matt 14:22–33

 

Vid den tiden befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön, medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det, gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« Petrus svarade: »Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.« Han sade: »Kom!«, och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste, blev han rädd. Han började sjunka och ropade: »Herre, hjälp mig!« Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. »Du trossvage«, sade han. »Varför tvivlade du?« De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: »Du måste vara Guds son.«