Lördag den 16 november

Läsning                                                                                                   Vish 18:14–16; 19:6–9

 

När djup tystnad behärskade allt och natten hade nått halvvägs i sitt snabba lopp, svingade sig ditt allsmäktiga ord från kungatronen i himlen ned till det land som skulle förödas, en hotfull krigare med din obönhörliga befallnings skarpa svärd. Där han stannade spred han död överallt, han stod på jorden och nådde ända till himlen.

                      Hela skapelsens väsen omformades än en gång från grunden i lydnad för dina befallningar, för att dina tjänare skulle bevaras oskadda. Man fick se hur ett moln täckte lägret och hur torr mark steg upp där det  nyss var vatten; en framkomlig väg höjde sig ur Röda havet, en grönskande slätt ur det vilda vågsvallet. Där gick de fram, hela det folk som beskyddades av din hand och som hade fått se så märkliga tecken. De var som hästar på bete, de skuttade som lamm, och de lovsjöng dig, Herre, sin räddare.

 

Responsoriepsalm                                                                Ps 105:2–3, 36–37, 42–43 (R. 5a)

 

R. Tänk på de underbara gärningar Herren har gjort

eller: Halleluja.

 

Sjung och spela till Herrens ära,

                      förkunna alla hans under.

Var stolta över hans heliga namn,

                      må de som söker Herren glädja sig av hjärtat. R.

 

Han slog allt förstfött i deras land,

                      förstlingen av deras kraft.

Så förde han ut sitt folk med silver och guld,

                      och i hans stammar fanns ingen som stapplade. R.

 

Han tänkte på sitt heliga ord

                      och på Abraham, sin tjänare.

Så förde han ut sitt folk med fröjd,

                      sina utvalda under jubel. R.

 

Halleluja                                                                                                           Jfr 2 Thess 2:14

 

V. Gud har kallat oss genom evangeliet,

för att vi skall vinna Jesu Kristi härlighet.

 

Evangelium                                                                                                              Luk 18:1–8

 

Vid den tiden gav Jesus sina lärjungar en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: »I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’ » Och Herren sade: »Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?«