Söndag den 11 november

TRETTIOANDRA SÖNDAGEN »UNDER ÅRET«

 

Första läsningen                                                                                            1 Kung 17:10–16

 

Elia gav sig i väg till Sarefat, och när han kom till stadsporten gick där en änka och plockade pinnar till ved. Han ropade till henne: »Kan du hämta lite vatten, så jag får dricka.« När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: »Kan du ta med en bit bröd också?« Hon svarade: »Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga till något åt mig och min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl.« — »Var inte rädd«, sade Elia. »Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden.« Då gav hon sig i väg och gjorde som Elia hade sagt, och både hon och Elia och pojken hade mat under lång tid. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia.

 

Responsoriepsalm                                                                                       Ps 146:7–10 (R. 1)

 

R. Prisa Herren, min själ!

 

Herren ger de förtryckta deras rätt,

        han ger de svältande bröd.

Herren befriar de fångna,

        han öppnar blinda ögon. R.

 

Herren rätar krökta ryggar,

        Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,

        stöder faderlösa och änkor

        men korsar de ondas planer. R.

 

Herren härskar för evigt,

        din Gud, o Sion, från släkte till släkte. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 692

 

Andra läsningen                                                                                                   Heb 9:24–28

 

Kristus gick inte in i en helgedom som var byggd av människohand och bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak. Och han gjorde det inte för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i helgedomen med blod som inte är hans eget. Då hade han måst lida många gånger alltifrån världens skapelse. Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv. Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, så har Kristus en gång offrats för att lyfta bort mångas synder och skall uppenbara sig en andra gång, och då inte för syndens skull utan för att rädda dem som väntar på honom.

 

Halleluja                                                                                                                        Matt 5:3

 

V. Saliga de som är fattiga i anden,

dem hör himmelriket till.

 

Evangelium                                                                                                        Mark 12:38–44

 

Vid den tiden sade Jesus till folket i sin undervisning: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.«

        Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«

 

eller (kortare läsning):

 

Evangelium                                                                                                       Mark 12:41–44

 

Vid den tiden satte sig Jesus mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«