Onsdag den 10 oktober

Läsning                                                                                                               Gal 2:1–2,7–14

 

Efter fjorton år for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram — enskilt, inför de ansedda — det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves. Tvärtom. De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna — han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått — det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna — räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna. Dock skulle vi tänka på deras fattiga, och det har jag verkligen lagt mig vinn om.

                      Men när Kefas kom till Antiochia, vände jag mig öppet mot honom. Han hade ju dömt sig själv. Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna, men när de hade kommit, ville han inte vara med längre utan drog sig undan av fruktan för dem som höll fast vid omskärelsen. Samma hyckleri gjorde sig också de andra judarna skyldiga till, så att till och med Barnabas drogs med. Men när jag såg att de avvek från sanningen i evangeliet, sade jag till Kefas i allas närvaro: »Om du som är jude kan leva på hedningarnas vis i stället för på judarnas, varför vill du då tvinga hedningarna att göra sig till judar?«

 

Responsoriepsalm                                                                               Ps 117 (R. Mark 16:15)

 

R. Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet

eller: Halleluja.

 

Lova Herren, alla hedningar,

                      prisa honom, alla folk. R.

 

Ty hans nåd är väldig över oss,

                      och Herrens sanning varar i evighet. R.

 

Halleluja                                                                                                                  Rom 8:15bc

 

V. Vi har fått en ande som ger söners rätt,

så att vi kan ropa: »Abba! Fader!«

 

Evangelium                                                                                                              Luk 11:1–4

 

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade, sade en av hans lärjungar till honom: »Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.« Då sade han till dem: »När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.«