Torsdag den 23 januari

Läsning                                                                                                     1 Sam 18:6–9; 19:1–7

 

När folket kom hem, då David återvände, efter att ha slagit ned filistéen, gick kvinnorna ut från alla Israels städer, under sång och dans, för att möta kung Saul med jubel, med pukor och trianglar. Och kvinnorna sjöng med glädje så här: »Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen.« Då blev Saul mycket vred, ty det talet retade honom, och han sade: »Åt David har de gett 10 000, och åt mig har de gett 1 000. Nu fattas honom bara kungadömet.« Och Saul såg med onda ögon på David från den dagen och i fortsättningen.

                      Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David. Men Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven. Därför talade Jonatan om detta för David och sade: »Min fader Saul försöker döda dig. Ta dig alltså till vara i morgon och håll dig gömd på någon plats där du kan vara dold. Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader på marken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader. Om jag då märker något, skall jag sedan tala om det för dig.«

                      Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sade till honom: »Kungen må inte förbryta sig mot sin tjänare David, ty han har inte förbrutit sig mot dig, utan vad han har gjort har varit till stor nytta för dig. Han tog ju sin själ i sin hand och slog ned filistéen, och Herren gav så hela Israel en stor seger. Du har själv sett det och glatt dig åt det. Varför skulle du då begå synd mot oskyldigt blod genom att döda David utan orsak?« Saul lyssnade till Jonatans ord. Och Saul svor: »Så sant Herren lever, han skall inte dödas.« Sedan kallade Jonatan David till sig. Och Jonatan talade om för honom allt som hade blivit sagt. Därefter förde Jonatan David till Saul, och han var i hans tjänst som förut.

 

Responsoriepsalm                                                                             Ps 56:2–3, 9–13 (R. 5bc)

 

R. Jag förtröstar på Gud och skall inte frukta.

 

Var mig nådig, Gud, ty människor står mig efter livet,

                      mina fiender plågar mig dag efter dag.

Mina förföljare står mig dagligen efter livet,

                      många strider mot mig i högmod. R.

 

Du har räknat min flykts dagar.

                      Samla mina tårar i din lägel,

                      skriv dem i din bok. R.

 

Då måste mina fiender vika tillbaka när jag ropar.

                      Jag vet att Gud står mig bi.

Jag prisar Guds ord,

                      jag prisar Herrens ord. R.

 

Jag förtröstar på Gud och skall inte frukta.

                      Vad kan människor göra mig?

Jag har löften att infria till dig,

                      Gud, jag vill infria dem med lovoffer. R.

 

Halleluja                                                                                                               Jfr 2 Tim 1:10

 

V. Vår frälsare Kristus Jesus har utplånat döden

och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset

genom evangeliet.

 

Evangelium                                                                                                            Mark 3:7–12

 

Vid den tiden drog Jesus sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galileen följde med, men också från Judeen, Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakten kring Tyros och Sidon kom människor i massor till honom, när de hörde talas om allt han gjorde. Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom, föll de ner för honom och ropade: »Du är Guds son.« Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.