Måndag den 17 september

Läsning                                                                                                         1 Kor 11:17–26,33

 

Jag kan inte berömma er för era sammankomster som snarare skadar än gagnar. Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. Det måste till och med finnas olika partier bland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på. Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni inget beröm.

                      Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: »Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.« Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: »Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.« Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. Mina bröder, när ni samlas för att äta, vänta då på varandra.

 

Responsoriepsalm                                                                Ps 40:7–10,17 (R. 1 Kor 11:26b)

 

R. Förkunna Herrens död till dess han kommer.

 

Till slaktoffer och matoffer har du inte behag

                      – öppna öron har du givit mig –

du begär inte brännoffer och syndoffer

                      Därför säger jag: »Se, jag kommer. R.

 

I bokrullen är skrivet vad jag skall göra.

                      Att göra din vilja, min Gud, är min lust,

                      och din lag är i mitt hjärta.« R.

 

Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet

                      i den stora församlingen.

Se, jag tillsluter inte mina läppar;

                      du, Herre, vet det. R.

 

Men alla de som söker dig

                      må fröjdas och vara glada i dig,

de som längtar efter din räddning

                      må alltid säga: »Herren är stor«. R.

 

Halleluja                                                                                                                         Joh 3:16

 

V. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son;

de som tror på honom skall ha evigt liv.

 

Evangelium                                                                                                              Luk 7:1–10

 

När Jesus hade sagt allt som folket skulle höra, gick han in i Kafarnaum. En officer där hade en tjänare som låg sjuk och var nära döden. Officeren satte stort värde på honom, och när han fick höra talas om Jesus, skickade han några av judarnas äldste till honom för att be honom komma och rädda tjänaren till livet. De sökte upp Jesus och vädjade ivrigt till honom. »Han är värd att du gör detta för honom«, sade de. »Han är en vän av vårt folk och har själv låtit bygga synagogan åt oss.« Jesus följde då med dem. Men när han var nästan framme vid huset, skickade officeren några vänner och lät hälsa: »Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak, och därför vågade jag heller inte själv komma till dig. Men säg bara ett ord och låt pojken bli frisk. Jag är själv en som står under befäl och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.« När Jesus hörde detta förvånade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde med honom: »Jag säger er, inte ens bland israeliter har jag funnit en så stark tro.« Och när de utskickade kom tillbaka till huset, fann de tjänaren frisk igen.