Lördag den 22 september

Läsning                                                                                                   1 Kor 15:35–37,42–49

 

Nu undrar någon: »Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?« Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår, är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv, uppstår som en kropp med ande.

                      Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

 

Responsoriepsalm                                                                               Ps 56:10–14 (R. jfr 14c)

 

R. Jag skall vandra inför Gud i de levandes ljus.

 

Mina fiender måste vika tillbaka när jag ropar.

                      Jag vet att Gud står mig bi. R.

 

Jag prisar Guds ord,

                      jag prisar Herrens ord.

Jag förtröstar på Gud och skall inte frukta.

                      Vad kan människor göra mig? R.

 

Jag har löften att infria till dig,

                      Gud, jag vill infria dem med lovoffer.

Ty du har räddat mitt liv från döden

                      och mina fötter från fall.

Så kan jag vandra inför Gud

                      i de levandes ljus. R.

 

Halleluja                                                                                                                  Jfr Luk 8:15

 

V. Saliga är de som hör ordet och tar vara på det

och genom uthållighet bär frukt.

 

Evangelium                                                                                                              Luk 8:4–15

 

Vid den tiden då mycket folk samlades och man drog ut till Jesus från de olika städerna, sade han i en liknelse: »En man gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del på vägkanten, och folk trampade på det och himlens fåglar åt upp det. En del föll på berghällen, och när det hade kommit upp, vissnade det bort eftersom det inte fick någon väta. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp samtidigt och förkvävde det. Men en del föll i den goda jorden, och det växte och gav hundrafaldig skörd.« Sedan ropade han: »Hör, du som har öron att höra med.«

                      Hans lärjungar frågade honom vad denna liknelse betydde, och han svarade: »Ni har fått gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter, men de andra får dem som liknelser, för att de inte skall se, fast de ser, och inte förstå, fast de hör.

                      Vad liknelsen betyder är detta: Utsädet är Guds ord. De vid vägkanten är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan, för att de inte skall tro och bli räddade. De på berghällen är de som tar emot ordet med glädje när de hör det men som inte har något rotfäste. De tror en kort tid, men i prövningens stund avfaller de. Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.«