Tisdag den 19 januari

Läsning                                                                                                                   Heb 6:10–20

 

Gud är inte orättvis och glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som förut tjäna hans heliga. Jag önskar att ni alla ända till slutet måtte visa samma iver att få se ert hopp uppfyllt. Förslöas inte utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat.

                      Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv — någon högre kunde han ju inte svära vid — och sade: Ja, jag skall rikligt välsigna dig och göra din ätt talrik. Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget, dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.

 

Responsoriepsalm                                                                    Ps 111:1–2, 4–5, 9, 10c (R. 5b)

 

R. Herren tänker evigt på sitt förbund

eller: Halleluja.

 

Jag vill tacka Herren av allt mitt hjärta

                      i församlingen, mitt ibland de trogna.

Stora är Herrens gärningar,

                      de begrundas av alla som har sin glädje i dem. R.

 

Han vill att man skall minnas hans under,

                      nådig och barmhärtig är Herren.

Han ger mat åt dem som fruktar hans namn,

                      han tänker för evigt på sitt förbund. R.

 

Han har befriat sitt folk,

                      han har stadgat sitt förbund för evigt,

hans namn är heligt och fruktansvärt.

                      Hans lov förblir i all evighet. R.

 

Halleluja                                                                                                               Jfr Ef 1:17–18

 

V. Må vår Herre Jesu Kristi Fader ge vårt inre öga ljus,

så att vi ser vilket hopp han har kallat oss till.

 

Evangelium                                                                                                          Mark 2:23–28

 

En sabbat tog Jesus vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: »Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?« Han svarade: »Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.« Och Jesus sade till dem: »Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.«