Hoppa till innehåll

Onsdag den 12 juni

Ur Lektionarium för vardagar band III utgivet 1994:

 

Läsning                                                                                                            1 Kung 18:20–39

 

Ahab sände omkring bud bland alla Israels barn och lät samla profeterna på berget Karmel. Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Hur länge vill ni halta på båda sidor? Är det Herren som är Gud, så följ efter honom. Men om Baal är det, så följ efter honom.« Och folket svarade honom inte ett ord. Då sade Elia till folket: »Jag ensam är kvar som Herrens profet, och Baals profeter är 450 man. Må man nu ge oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända eld på den, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld på den. Därefter må ni åkalla er guds namn, men själv vill jag åkalla Herrens namn. Den gud som då svarar med eld, han må vara Gud.« Allt folket svarade och sade: »Ditt förslag är gott.«

                      Då sade Elia till Baals profeter: »Välj ut åt er den ena tjuren och red till den, ni först, ty ni är flertalet. Åkalla därefter er guds namn, men eld får ni inte tända.« Då tog de den tjur som han gav dem och redde till den. Sedan åkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: »Baal, svara oss.« Men inte ett ljud hördes, och ingen svarade. Och hela tiden haltade de runt altaret som man hade gjort.

                      När det så blev middag, retades Elia med dem och sade: »Ropa ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något att begrunda, eller också har han gått avsides, eller är han på resa. Kanske sover han, men då skall han väl vakna.« Då ropade de ännu högre och ristade sig, som deras sed var, med svärd och spjut, så att blodet rann ut på dem. När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt raseri och höll så på ända till den tid då spisoffret frambärs. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen tycktes heller bry sig om dem.

                      Och Elia sade till allt folket: »Träd hit fram till mig.« Så trädde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter i stånd Herrens altare, som hade blivit nedrivet. Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar — den mans till vilken detta Herrens ord hade kommit: »Israel skall vara ditt namn.« Och han byggde av stenarna ett altare i Herrens namn och gjorde omkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av två sea–mått. Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den på veden. Sedan sade han: »Fyll fyra krukor med vatten, och häll ut vattnet över brännoffret och veden.« Han sade vidare: »Gör så ännu en gång.« Och de gjorde så för andra gången. Därefter sade han: »Gör så för tredje gången.« Och de gjorde så för tredje gången. Och vattnet flöt runt altaret. Och han lät fylla också graven med vatten.

                      Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profeten Elia fram och sade: »Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk märker att det är du, Herre, som är Gud, genom att du omvänder deras hjärtan.«

                      Då föll Herrens eld ned och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet som var i graven. När allt folket såg detta, föll de ned på sina ansikten och sade: »Herren är det som är Gud! Herren är det som är Gud!«

 

Responsoriepsalm                                                                         Ps 16:1-2a, 4–5, 8, 11 (R. 1)

 

R. Bevara mig, Gud, ty jag tar min tillflykt till dig.

 

Bevara mig, Gud,

                      ty jag tar min tillflykt till dig.

Jag säger till Herren:

                      »Du är ju Herren.« R.

 

De som tar sig andra gudar,

                      de drabbas av svåra plågor.

Jag vill inte offra deras drickoffer av blod

                      eller ta deras namn på mina läppar. R.

 

Herren är min beskärda del och bägare,

                      du håller mitt öde i dina händer.

Jag har alltid haft Herren för mina ögon,

                      han är på min högra sida, jag skall inte vackla. R.

 

Du visar mig livets väg,

                      inför ditt ansikte finns glädje till fyllest,

                      ljuvlighet i din högra hand för evigt. R.

 

Ur Lektionarium för vardagar band III utgivet 2022:

 

Läsning       1 Kung 18:20–39

 

Achav skickade bud runt hela Israel och lät samla profeterna på berget Karmel. Där trädde Elia fram inför hela folket och sade : ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på ? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem : ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren ; den som svarar med eld, han är Gud.” Folket sade ja till förslaget.

                      Då vände sig Elia till baalsprofeterna. ”Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den”, sade han. ”Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.” Då tog de den tjur de hade fått och gjorde
i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden : ”Baal, svara oss !” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. Vid middagstiden hånade Elia dem. ”Ropa högre !” sade han. ”Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först !” De ropade ännu hög­re och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken.

                      Elia kallade nu till sig folket, och de samlades omkring honom. Då satte han åter i stånd Herrens altare, som hade rivits ner. Han tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar, Jakob till vilken Herren sade : ”Ditt namn skall vara Israel.” Av stenarna byggde Elia ett altare åt Herren, och runt omkring altaret lät han gräva ett dike, djupt och brett som ett stort sädesmått. Han staplade veden, styckade tjuren och lade den ovanpå veden. Därefter sade han : ”Fyll fyra krukor med vatten och häll över offret och över veden.” Sedan sade han : ”En gång till !” och därpå : ”Ännu en gång !” och de gjorde som han sade. Vattnet rann ner runt om altaret, och även diket fyllde han med vatten.

                      När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad : ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.

                      Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade : ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

 

 

Responsoriepsalm                                                                       Ps 16:1–2a, 4–5, 8, 11 (R. 1)

 

R. Bevara mig, Gud, ty jag tar min tillflykt till dig.

 

[Bevara mig, Gud,

                      ty jag tar min tillflykt till dig.]

Jag säger till Herren :

                      ”Du är ju Herren.” R.

 

De som tar sig andra gudar,

                      de drabbas av svåra plågor.

Jag vill inte offra deras drickoffer av blod

                      eller ta deras namn på mina läppar. R.

 

Herren är min beskärda del och bägare,

                      du håller mitt öde i dina händer.

Jag har alltid haft Herren för mina ögon,

                      han är på min högra sida, jag skall inte vackla. R.

 

Du visar mig livets väg,

                      inför ditt ansikte finns glädje till fyllest,

                      ljuvlighet i din högra hand för evigt. R.

 

 

Halleluja                                                                                                                  Ps 25:4b, 5a

 

V. Herre, lär mig dina stigar.

Led mig i din sanning.

 

Evangelium                                                                                                           Matt 5:17–19

 

Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket.«