Lördag den 27 maj
Läsning Apg 28:16–20, 30–31
Efter ankomsten till Rom fick Paulus tillstånd att ha egen bostad tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.
Tre dagar senare bad Paulus de ledande bland judarna att komma till honom, och när de var samlade sade han till dem: »Mina bröder. Fast jag inte har förbrutit mig mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder och bruk, blev jag i Jerusalem utlämnad till romarna och bortförd som fånge. Sedan de hade förhört mig ville de frige mig, eftersom jag inte var skyldig till något som förtjänar döden. Men judarna satte sig emot det, och jag blev tvungen att vädja till kejsaren, dock inte för att anklaga mitt folk. Detta är bakgrunden till att jag har kallat er hit för att få träffa er och tala till er, ty det är Israels hopp som är anledning till att jag bär dessa bojor.«
Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.
Responsoriepsalm Ps 11:4–5, 7 (R. jfr 7b)
R. De trogna skall skåda ditt ansikte
eller: Halleluja.
Herren är i sitt heliga tempel,
Herrens tron är i himlen.
Hans ögon skådar ned på världen,
hans blickar prövar alla människor. R.
Herren prövar den rättfärdige
men hatar den gudlöse och den som älskar våld.
Ty Herren är rättfärdig, rättfärdigheten älskar han,
de trogna skall skåda hans ansikte. R.
Halleluja Jfr Joh 16:7, 13
V. Jag skall sända er sanningens ande, säger Herren.
Han skall vägleda er med hela sanningen.
Evangelium Joh 21:20–25
Vid den tiden vände sig Petrus om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus såg honom, frågade han Jesus: »Herre, hur blir det med honom?« Jesus svarade: »Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.« Därför spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö. Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö, utan: »Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?«
Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.
Jesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig, tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.
Pingstaftons kväll
Nedanstående läsningar används i mässa som firas i anslutning till Pingstdagens första vesper.
Första läsningen 1 Mos 11:1–9
Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. »Nu skall vi slå tegel och bränna det«, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: »Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.«
Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: »De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.« Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.
eller:
Första läsningen 2 Mos 19:1, 2b, 3–8a, 16–20b
Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen, kom de till Sinaiöknen. Israel slog läger framför berget. Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: »Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk — ty hela jorden är min — och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.«
När Mose kom tillbaka kallade han samman folkets äldste och förelade dem det som Herren hade befallt honom att säga. Folket svarade med en mun: »Allt vad Herren har sagt vill vi göra.«
När det blev morgon den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Alla som var i lägret blev förfärade. Då förde Mose folket ut ur lägret att möta Gud. De ställde sig nedanför berget. Hela Sinaiberget omgavs av rök då Herren steg ner på berget i eld. Röken steg upp som från en smältugn, och hela berget skalv. Medan hornet ljöd allt starkare talade Mose, och Gud svarade honom med ljudlig röst. När Herren hade stigit ner på toppen av Sinaiberget kallade han till sig Mose upp till bergets topp.
eller:
Första läsningen Hes 37:1–14
Herrens hand rörde vid mig, och med sin ande förde han mig bort och satte ner mig i dalen. Den var full av benknotor. Han ledde mig runt, och jag såg dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade. Han frågade mig: »Människa, kan dessa ben få liv igen?« Jag svarade: »Herre, min Gud, det vet bara du.« Han sade: »Profetera och säg till dessa ben: Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren.«
Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Medan jag profeterade hördes ett rasslande — det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem.
Han sade till mig: »Profetera, människa, profetera och säg till anden: Så säger Herren Gud: Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!«
Jag profeterade som han hade befallt mig. Då fylldes de av anden, de fick liv och reste sig upp, en väldig här.
Han sade till mig: »Människa! Dessa ben är Israels folk. De säger: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.«
eller:
Första läsningen Joel 2:28–32
Så säger Herren: Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.
På himlen och på jorden
skall jag låta tecken visa sig:
blod och eld och pelare av rök.
Solen skall vändas i mörker och månen i blod
innan Herrens dag kommer,
den stora och fruktansvärda.
Men var och en som åkallar Herrens namn
skall bli räddad.
På Sions berg skall finnas en skonad skara,
så som Herren har lovat,
i Jerusalem skall några överleva,
så som Herren bestämt.
Responsoriepsalm Ps 104:1–2a, 24, 35c, 27–28, 29bc–30 (R. jfr 30)
När responsoriepsalmen sjungs så används texten i Cecilia 668. När den läses används följande text:
R. Herre, sänd ut din Ande och gör jorden ny
eller: Halleluja.
Lova Herren, min själ!
Mäktig är du, Herre, min Gud,
i höghet och härlighet är du klädd,
du sveper dig i ljus som i en mantel. R.
Otaliga är dina verk, o Herre!
Med vishet har du gjort dem alla.
Jorden är full av vad du skapat.
Lova Herren, min själ! R.
Alla sätter sitt hopp till dig,
du skall ge dem föda i rätt tid.
Du ger dem, och de tar emot,
du öppnar din hand, och de äter sig mätta. R.
Du tar ifrån dem deras ande, och de dör
och blir åter till mull.
Du sänder din ande, då skapas liv.
Du gör jorden ny. R.
Andra läsningen Rom 8:22–27
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. I hoppet är vi räddade — ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
Halleluja
V. O du helige Ande, kom,
uppfyll dina troendes hjärtan
och tänd i oss din kärleks eld.
Evangelium Joh 7:37–39
På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: »Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.« Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.