Onsdag den 9 januari

Läsning                                                                                                                  1 Joh 4:11–18

 

Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra, är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son, förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.

                      Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.

 

Responsoriepsalm                                                                                  Ps 72:2, 10–13 (R. 11)

 

R. Kom, låt oss tillbedja Herren och falla ned inför honom.

 

Gud, ge dina lagar åt konungen,

                      åt konungasonen din rättfärdighet.

Må han rättrådigt döma ditt folk

                      och ge dina betryckta deras rätt. R.

 

Kungarna från Tarshish och kustländerna

                      skall komma med skänker,

kungarna av Saba och Seba frambära gåvor.

 

                      Alla kungar måste falla ned för hans fötter,

                      alla folk måste tjäna honom. R.

 

Ty han skall rädda den fattige som ropar,

                      den betryckte och den som ingen hjälper.

Han skall vara god mot den arme och fattige,

                      de fattigas liv skall han rädda. R.

 

Halleluja                                                                                                               Jfr 1 Tim 3:16

 

V. Välsignad är du som förkunnats bland folken,

välsignad är du som vunnit tro i världen.

 

Evangelium                                                                                                          Mark 6:45–52

 

När de fem tusen hade ätit befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida, medan han själv skickade hem folket. När han hade skilts från dem, gick han upp på berget för att be. På kvällen var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land. Han såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på vattnet, och han var på väg förbi dem. När de fick se honom gå på vattnet, trodde de att det var en vålnad, och de skrek till, för alla såg de honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« Och han steg i båten till dem, och vinden lade sig. Men de blev utom sig av häpnad, för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade.