Fredag den 15 januari

Läsning                                                                                                                  Heb 4:1–5, 11

 

Låt oss se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i Guds vila ännu står kvar. Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro. Vi däremot som har kommit till tro får gå in i den vila om vilken han har sagt: Och jag svor i min vrede: Aldrig skall de komma in i min vila, detta fast hans verk var färdigt med världens skapelse. Ty på något ställe heter det om den sjunde dagen: Och Gud vilade på sjunde dagen från allt sitt verk, men här heter det: Aldrig skall de komma in i min vila.

                      Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.

 

Responsoriepsalm                                                                            Ps 78:3, 4, 6c–8 (R. jfr 7c)

 

R. Glöm inte Herrens verk.

 

Vad vi har hört och känner,

                      vad våra fäder har berättat,

                      det vill vi inte dölja för deras barn.

För kommande släkten vill vi förkunna Herrens lov

                      och hans makt och de under han har gjort. R.

 

Och de skulle kungöra dessa ting för sina barn.

                      Då skulle de sätta sitt hopp till Gud

och inte glömma Guds verk

                      utan ta hans bud i akt. R.

 

Och de skulle inte bli som sina fäder,

                      ett motsträvigt och upproriskt släkte,

ett släkte vars hjärta inte var ståndaktigt

                      och vars ande inte var trofast mot Gud. R.

 

Halleluja                                                                                                                       Luk 7:16

 

V. En stor profet har uppstått bland oss,

Gud har besökt sitt folk.

 

Evangelium                                                                                                            Mark 2:1–12

 

När Jesus kom tillbaka till Kafarnaum blev det känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Mitt barn, dina synder är förlåtna.«

                      Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: »Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?« Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: »Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig« — och nu talade han till den lame — »stig upp, ta din bädd och gå hem.« Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: »Aldrig har vi sett något sådant!«