Lördag den 20 april

PÅSKVAKAN

 

I denna vigilia, »alla vigiliors moder« (S:t Augustinus), anvisar kyrkan nio läsningar, sju ur Gamla testamentet och två ur Nya (episteln och evangeliet).

                      Antalet läsningar ur Gamla testamentet kan minskas, om skäl därtill föreligger; dock må man hålla i minnet att läsningen av Guds ord är en grundbeståndsdel av påskvakan. Minst tre läsningar ur Gamla testamentet skall läsas, i nödfall åtminstone två. Man får aldrig utelämna läsningen ur andra Mosebokens fjortonde kapitel, berättelsen om övergången över Röda havet.

 

 

 

Första läsningen                                                                                                1 Mos 1:1 – 2:2

 

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

                      Gud sade: »I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.« Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

                      Gud sade: »Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.« Och det blev så. Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Gud sade: »Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.« Och det blev så. Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

                      Gud sade: »På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.« Och det blev så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

                      Gud sade: »Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.« Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. Gud välsignade dem och sade: »Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.« Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

                      Gud sade: »Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.« Och det blev så. Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.

                      Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«

                      Gud sade: »Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.« Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

                      Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.

 

eller (kortare läsning):

 

Första läsningen                                                                                           1 Mos 1:1, 26–31a

 

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«

                      Gud sade: »Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.« Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.

 

Responsoriepsalm                                           Ps 104:1–2a, 5–6, 10, 12–14, 24, 35c (R. jfr 30)

 

  1. Herre, sänd ut din Ande och gör jorden ny.

 

Lova Herren, min själ!

                      Mäktig är du, Herre, min Gud,

i höghet och härlighet är du klädd,

                      du sveper dig i ljus som i en mantel. R.

 

Jorden har du ställt på stadig grund,

                      den kan aldrig i evighet rubbas.

Urhavet täckte den som en klädnad,

                      vattnet stod högt över bergen. R.

 

Du låter källor rinna upp och bli till strömmar

                      som forsar fram mellan bergen.

Vid dem häckar himlens fåglar

                      och sjunger bland täta löv. R.

 

Du vattnar bergen från din sal,

                      jorden mättas av allt vad du ger.

Du låter gräs växa för boskapen

                      och örter till människans tjänst.

 

                      Så frambringas föda ur jorden. R.

Otaliga är dina verk, o Herre!

                      Med vishet har du gjort dem alla.

Jorden är full av vad du skapat.

                      Lova Herren, min själ! R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 668

 

eller:

 

Responsoriepsalm                                                                  Ps 33:4–7, 12–13, 20, 22 (R. 5b)

 

  1. Herrens kärlek fyller hela jorden.

 

Herrens ord är att lita på,

                      han handlar alltid trofast.

Rätt och rättfärdighet älskar han,

                      Herrens kärlek fyller hela jorden. R.

 

Genom Herrens ord blev himlen till

                      och rymdens här på hans befallning.

Som i en lägel samlade han havet

                      och lade djupens vatten i säkert förvar. R.

 

Lyckligt det folk som har Herren till Gud,

                      det folk han valt till sin egendom!

Från himlen blickar Herren ner

                      och ser på alla människor. R.

 

Vi sätter vårt hopp till Herren,

                      han är vår hjälp och vår sköld.

Herre, låt din nåd vila över oss,

                      ty vi hoppas på dig. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 630

 

Andra läsningen                                                                                                1 Mos 22:1–18

 

Det hände sig att Gud satte Abraham på prov. Gud kallade på honom: »Abraham!« — »Här är jag«, svarade han. Gud sade: »Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.«

                      Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: »Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.« Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. »Far«, sade Isak. »Ja, min son«, svarade Abraham. Isak sade: »Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?« — »Min son«, sade Abraham, »Gud utser åt sig det får som skall offras.« Så gick de båda tillsammans.

                      När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: »Abraham! Abraham!« — »Ja«, svarade Abraham, »här är jag.« Ängeln sade: »Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.« När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. Abraham gav denna plats namnet »Herren utser«. I dag säger man »på berget där Herren blir sedd«.

                      Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham: »Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och dina ättlingar skall inta fiendens städer. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig.«

 

eller (kortare läsning):

 

Andra läsningen                                                                      1 Mos 22:1–2, 9a, 10–13, 15–18

 

Det hände sig att Gud satte Abraham på prov. Gud kallade på honom: »Abraham!« — »Här är jag«, svarade han. Gud sade: »Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.«

                      När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare och lade veden på det. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: »Abraham! Abraham!« — »Ja«, svarade Abraham, »här är jag.« Ängeln sade: »Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.« När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son.

                      Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham: »Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och dina ättlingar skall inta fiendens städer. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig.«

 

Responsoriepsalm                                                                                      Ps 16:5, 8–11 (R. 1)

 

  1. Skydda mig, Gud, jag flyr till dig.

 

Herren är min andel, min bägare.

                      Du bestämmer mitt öde.

Jag har alltid Herren inför mig,

                      när han står vid min sida vacklar jag inte. R.

 

Därför gläds mitt hjärta och jublar,

                      min kropp är i trygghet,

ty du lämnar mig inte åt dödsriket,

                      du låter inte din trogne se graven. R.

 

Du visar mig vägen till liv,

                      hos dig finns glädjens fullhet,

                      ständig ljuvlighet i din högra hand. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 615

 

Tredje läsningen                                                                                         2 Mos 14:15 – 15:1

 

 

Herren sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg åt israeliterna att dra vidare. Lyft din stav och sträck ut din hand över havet och klyv det, så att israeliterna kan gå torrskodda tvärs igenom havet. Jag skall förhärda egypterna, så att de följer efter dem. Jag skall visa min makt genom att krossa farao och hela hans här, hans vagnar och vagnskämpar. Och egypterna skall inse att jag är Herren, när jag visar min makt och krossar farao och hans vagnar och vagnskämpar.«

                      Guds ängel, som hade gått framför israeliternas här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, så att den kom mellan egypternas här och israeliternas. Mörkret föll, och hela natten gick utan att härarna fick känning med varandra.

                      Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem. Han lät vagnshjulen fastna så att det gick trögt att köra. Då ropade egypterna: »Låt oss fly! Herren strider för Israel mot oss egypter!«

                      Herren sade till Mose: »Sträck ut din hand över havet, så att vattnet strömmar tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnskämpar.« Mose sträckte ut sin hand över havet, och i gryningen vände vattnet tillbaka. Egypterna flydde och det kom rakt emot dem; Herren störtade dem ut i havet. Vattnet vände tillbaka och dränkte vagnarna och vagnskämparna, hela faraos här som hade följt efter israeliterna ut i havet. Inte en enda kom undan. Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor. Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose. Då sjöng Mose och israeliterna denna lovsång till Herren:

 

                      [»Jag sjunger till Herrens ära:

                      stor är hans höghet och makt.

                      Häst och vagnskämpe

                      vräkte han i havet.«]

 

Om läsningen följs av sången 2 Mos 15:1–6, 16–18, kan orden inom klammer utelämnas. De läses om man i stället sjunger ur Ps 136 (alternativ psalm till påskvakans läsningar).

 

Responsoriepsalm                                                                       2 Mos 15:1–6, 16–18 (R. 1a)

 

  1. Jag vill sjunga till Herrens ära.

 

Jag sjunger till Herrens ära: stor är hans höghet och makt.

                      Häst och vagnskämpe vräkte han i havet.

Herren är min kraft och mitt värn,

                      han blev min räddning.

Han är min Gud, honom vill jag prisa,

                      min faders Gud, honom vill jag lovsjunga. R.

 

Herren är en kämpe — Herren är hans namn.

                      Faraos vagnar, hela hans här, kastades i havet,

                      hans tappraste män dränktes i Sävhavet.

Vattnen slog samman över dem,

                      de sjönk i djupet som stenar.

Din högra hand, Herre, härlig i makt,

                      din högra hand, Herre, krossade fienden. R.

 

Fasa och skräck föll över dem,

                      inför din mäktiga arm stod de förstenade,

medan ditt folk drog fram, Herre,

                      det folk drog fram som du vunnit åt dig. R.

 

Du ledde dem fram och planterade dem

                      på det berg som är din egendom,

den plats du gjort till din boning, Herre,

                      den helgedom, Herre, du själv har grundlagt.

Herren är konung

                      nu och för evigt. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 696

 

Fjärde läsningen                                                                                                      Jes 54:5–14

 

Jubla, du ofruktsamma,

som aldrig har fått barn,

brist ut i jubelrop,

du som aldrig har fött!

Den övergivna skall få fler barn

än den gifta kvinnan,

säger Herren.

Gör mer plats åt ditt tält,

spänn ut dina tältdukar,

snåla inte,

gör linorna längre,

slå ner pluggarna stadigt.

Åt söder och norr skall du utbreda dig,

dina ättlingar skall fördriva de främmande folken

och bosätta sig i de övergivna städerna.

Var inte rädd, du skall inte behöva skämmas,

blygs inte, du skall inte förödmjukas.

Nej, du skall glömma din ungdoms skam,

inte mer minnas änketidens smälek.

Ty din man är han som har skapat dig,

han vars namn är Herren Sebaot,

din befriare är Israels Helige,

han som kallas hela jordens Gud.

Herren kallar på dig,

övergivna och olyckliga kvinna.

Inte sviker man sin ungdoms hustru,

säger din Gud.

Ett kort ögonblick övergav jag dig,

men i stor kärlek tar jag dig åter.

Jag dolde mitt ansikte för dig

i häftig vrede ett ögonblick,

men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek,

säger din befriare, Herren.

Det är som på Noas tid,

då jag svor att Noas flod

aldrig mer skulle dränka jorden.

Så svär jag nu att inte mer vredgas

och inte mer rasa mot dig.

Om än bergen rubbas

och höjderna vacklar,

skall min trohet mot dig inte rubbas

och mitt fredsförbund inte vackla,

säger han som älskar dig, Herren.

 

Du plågade, härjade,

du som ingen tröstar,

jag låter dina stenar vila på spetsglans,

jag lägger grunden med safirer,

jag gör dina tinnar av granater,

dina portar av beryller

och hela staden av ädla stenar.

Alla dina barn skall fostras av Herren,

i fred och välgång skall dina barn leva.

Rättfärdighet skall vara din grund.

Du skall vara långt från förtrycket

— du har inget att frukta —

långt från fördärvet

— det skall inte nå dig.

 

Responsoriepsalm                                                                Ps 30:2, 4–6, 11–12a, 13b (R. 6b)

 

  1. Om kvällen är gråten min gäst, men om morgonen jublet.

 

Jag vill lovsjunga dig, Herre,

                      ty du drog mig upp ur djupet

                      och lät inte mina fiender triumfera.

Herre, du förde mig upp ur dödsriket,

                      du gav mig liv, du räddade mig från graven. R.

 

Sjung Herrens lov, ni hans trogna,

                      prisa hans heliga namn!

Ofärd är i hans vrede,

                      men i hans nåd är liv.

[Om kvällen är gråten min gäst

                      men om morgonen jublet.] R.

 

Lyssna, Herre, skona mig,

                      Herre, bli min hjälpare!

Du vände min dödsklagan i dans.

                      Herre, min Gud, jag skall alltid prisa dig. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 627

 

Femte läsningen                                                                                                      Jes 55:1–11

 

Så säger Herren:

Kom, alla ni som törstar,

kom hit och få vatten,

kom, även om ni inte har pengar!

Förse er med säd, så att ni får äta!

Kom och få säd utan pengar,

vin och mjölk utan att betala!

Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd,

er lön på sådant som inte mättar?

Lyssna till mig, så får ni äta gott

och njuta av feta rätter.

Kom till mig och hör noga på,

lyssna, så får ni liv.

Jag sluter ett evigt förbund med er,

den nåd jag visat David skall bestå.

Honom gjorde jag till ett vittne för folken,

till furste och härskare över dem.

Du skall kalla på folkslag du inte känner,

folkslag som inte känner dig skyndar till

för Herrens, din Guds, skull,

Israels Helige, som skänkt dig härlighet.

 

Sök Herren medan han låter sig finnas,

åkalla honom medan han är nära.

Må den gudlöse överge sin väg,

den ondskefulle sina planer.

Må han vända om till Herren,

så skall han förbarma sig över honom,

vända om till vår Gud,

som alltid vill förlåta.

Mina planer är inte era planer

och era vägar inte mina vägar,

säger Herren.

Liksom himlen är högt över jorden,

så är mina vägar högt över era vägar,

mina planer högt över era planer.

Liksom regn och snö faller från himlen

och inte vänder tillbaka dit

utan vattnar jorden,

får den att grönska och bära frukt,

och ger säd att så och bröd att äta,

så är det med ordet

som kommer från min mun:

det vänder inte fruktlöst tillbaka

utan gör det jag vill

och utför mitt uppdrag.

 

Responsoriepsalm                                                                         Jes 12:2–3, 4bcd, 5–6 (R. 3)

 

  1. Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor.

 

Ja, Gud är min räddning,

                      jag är trygg och utan fruktan.

Min kraft och mitt värn är Herren,

                      han räddade mig. R.

 

[Jublande skall ni ösa vatten

                      ur räddningens källor.]

Tacka Herren, åkalla honom,

                      berätta för folken om hans verk,

                      förkunna hans upphöjda namn! R.

 

Lovsjung Herren för hans väldiga gärningar,

                      gör dem kända över hela jorden!

Höj jubelrop, ni som bor på Sion,

                      ty stor är han mitt ibland er, Israels Helige. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 698

 

Sjätte läsningen                                                                                      Bar 3:9–15; 3:32 – 4:4

 

Israel, hör de bud som ger liv,

lyssna och kom till insikt.

Vad har hänt, Israel,

varför är du i fiendeland,

varför har du åldrats bland främlingar,

besudlats av de dödas orenhet

och räknats bland dem som hör dödsriket till?

Du övergav vishetens källa.

Om du hade följt Guds väg

hade du fått bo kvar i frid för alltid.

Lär dig var det finns vishet,

var det finns kraft och förstånd.

Då kommer du också att inse

var det finns liv och ljus för ögonen,

var det finns lång levnad och frid.

 

Vem har funnit vishetens boning,

vem har gått in i hennes skattkammare?

Han som vet allt känner henne;

han har utforskat henne med sin insikt,

han som gav jorden form för evig tid

och fyllde den med fyrfotadjur.

Han sänder ut ljuset och det drar åstad,

han kallar på det och det lyder med bävan.

Stjärnorna tänder sitt ljus

och börjar med glädje sin vakttjänst;

han kallar på dem och de svarar: »Här är vi!«

och lyser med glädje för sin skapare.

 

Sådan är vår Gud,

ingen kan nämnas vid hans sida.

Han utforskade vishetens hela väg

och öppnade den för sin tjänare Jakob,

för Israel, som hade hans kärlek.

Sedan visade hon sig på jorden

och levde där bland människorna.

Hon är boken med Guds bud,

lagen som består för evigt.

Alla som håller fast vid henne får leva,

men de som lämnar henne skall dö.

Vänd om, Jakob, och grip fatt i henne,

bana dig fram till ljuskretsen kring henne.

Ge inte det som är din stolthet åt en annan

eller det som gagnar dig åt ett främmande folk.

Saliga är vi, mitt folk Israel,

ty vi vet vad som behagar Gud.

 

Responsoriepsalm                                                                            Ps 19:8–11 (R. Joh 6:68c)

 

  1. Herre, du har det eviga livets ord.

 

Herrens lag är utan brist,

                      den ger liv på nytt.

Herrens lära är sann,

                      den gör den oerfarne vis. R.

 

Herrens påbud är rätta,

                      de ger hjärtat glädje.

Herrens befallningar är klara,

                      de gör blicken ljus. R.

 

Herrens ord är rena,

                      de skall alltid bestå.

Herrens stadgar är sanna,

                      de är alla rättfärdiga. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 619

 

Sjunde läsningen                                                                                   Hes 36:16–17a, 18–28

 

Herrens ord kom till mig: »Människa! Då israeliterna bodde i sitt land orenade de landet med sitt leverne och sina gärningar. De utgöt blod i landet och orenade det med sina avgudabilder, därför tömde jag min vrede över dem. Jag skingrade dem bland folken, de spreds ut i främmande länder. De fick det straff som deras leverne och deras gärningar förtjänade. Vart de än kom bland de främmande folken vanärade de mitt heliga namn. Man sade om dem: »De är Herrens folk, och ändå har de fått lämna hans land!« Det plågade mig att israeliterna vanärade mitt heliga namn bland folken de kommit till.

                      Säg därför till Israels folk: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag ingriper, israeliter, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. Ni har vanärat mitt mäktiga namn överallt bland folken; det har blivit vanärat, men jag skall visa hur heligt det är. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.«

 

Responsoriepsalm                                                                      Ps 42:3, 5bc; 43:3–4 (R. 42:2)

 

  1. Som hjorten längtar till bäckens vatten,

så längtar jag till dig, o Gud.

 

Jag törstar efter Gud,

                      efter den levande Guden.

När får jag komma,

                      när får jag träda fram inför Gud? R.

 

Jag minns hur jag gick i den Mäktiges hägn

                      upp till Guds hus,

med tacksägelse och glädjerop

                      i skaran som drog upp till högtid. R.

 

Sänd ditt ljus och din sanning!

                      Låt dem leda mig,

låt dem föra mig till ditt heliga berg

                      och till din boning,

så att jag får komma till Guds altare,

                      till Gud, min glädje och fröjd,

och tacka dig till lyrans klang,

                      Gud, min Gud. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 635

 

eller (om dop förrättas):

 

Responsoriepsalm                                                                         Jes 12:2–3, 4bcd, 5–6 (R. 3)

 

  1. Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor.

 

Ja, Gud är min räddning,

                      jag är trygg och utan fruktan.

Min kraft och mitt värn är Herren,

                      han räddade mig. R.

 

[Jublande skall ni ösa vatten

                      ur räddningens källor.]

Tacka Herren, åkalla honom,

                      berätta för folken om hans verk,

                      förkunna hans upphöjda namn! R.

 

Lovsjung Herren för hans väldiga gärningar,

                      gör dem kända över hela jorden!

Höj jubelrop, ni som bor på Sion,

                      ty stor är han mitt ibland er, Israels Helige. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 698

 

eller (om dop förrättas):

 

Responsoriepsalm                                                                        Ps 51:12–15, 18–19 (R. 12a)

 

  1. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.

 

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,

                      ge mig ett nytt och stadigt sinne.

Driv inte bort mig från din närhet,

                      ta inte ifrån mig din heliga ande. R.

 

Låt mig åter glädjas över att du räddar,

                      håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.

Jag skall visa syndarna dina vägar,

                      så att de vänder åter till dig. R.

 

Slaktoffer vill du inte ta emot,

                      och ger jag dig brännoffer försmår du det.

Det offer du begär är ett förkrossat hjärta,

                      en krossad och nedbruten människa

                      förkastar du inte, o Gud. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 640

 

Epistel                                                                                                                      Rom 6:3–11

 

Alla vi som har döpts in i Kristus Jesus har också blivit döpta in i hans död. Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

 

Efter episteln reser sig alla, och prästen intonerar högtidligt påsknattens Halleluja, som upprepas av alla. Det sjungs tre gånger, för varje gång ett tonsteg högre. I nödfall kan kantorn intonera lovsången. Efter Halleluja följer Ps 118 med Halleluja som omkväde.

 

Psalm                                                                                                   Ps 118:1–2, 16–17, 22–23

 

  1. Halleluja, halleluja, halleluja.

 

Tacka Herren, ty han är god,

                      evigt varar hans nåd.

Sjung, du Israels folk:

                      evigt varar hans nåd. R.

 

Herrens hand är höjd till seger,

                      Herrens hand har visat sin kraft.

Jag skall inte dö, jag skall leva

                      och vittna om Herrens gärningar. R.

 

Stenen som husbyggarna ratade

                      har blivit en hörnsten.

Detta är Herrens eget verk,

                      det står för våra ögon som ett under. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 677

 

Evangelium                                                                                                            Luk 24:1–12

 

Dagen efter sabbaten gick kvinnorna i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: »Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.« Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven, berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.