Femte söndagen i fastetid – att lida med Kristus

Av kardinal Arborelius

Ge oss, Herre, kärlekens gåva och glädje, så att vi lever i den hängivenhet i vilken Kristus gick sitt lidande till mötes och frälste världen.

Det är denna övernaturliga ”kärlekens gåva och glädje”, som kollektbönen på den femte fastsöndagen talar om som vi behöver mer än någonsin nu när vi inte längre kan fira några offentliga gudstjänster i vårt stift.

Hittills har vi till skillnad från nästan alla andra länder i Europa kunnat göra det, och det måste vi vara oändligt tacksamma för. Men nu har den grymma verkligheten – corona – hunnit ikapp oss och myndigheterna skärper sina åtgärder. Flera av våra kyrkor hade redan tidigare upphört med offentliga gudstjänster, men nu gäller det alla.

Det är säkert det svåraste beslut som jag har tvingats ta som biskop, men nöden har ingen lag. Smittan sprider sig mer och mer också hos oss. Vi har alla ett stort ansvar att göra vad vi kan för att inte människor skall drabbas. Samtidigt vet jag att det för många är ofattbart svårt att inte längre kunna ta emot sakramenten. Jag känner verkligen med alla dem, och ber att deras kärlek till Kristus i eukaristin skall växa ännu mer under denna eukaristiska fasta.

Hur skall vi då ändå kunna leva av denna ”kärlekens gåva och glädje”? Kollektbönen ger oss faktiskt svaret: genom att leva oss in i den hängivenhet med vilken Kristus gick in i sitt lidande för att frälsa världen. Vi vet att det bara är genom detta lidande, som Jesus frivilligt tog på sig, som vi och världen med oss kan bli frälsta. Nu får vi dela detta lidande på ett särskilt sätt genom allt vad corona-viruset har fört med sig – och då måste vi göra det i gemenskap med det lidande som Jesus tog på sig för att frälsa oss. Vi får tro att han kan komma oss ännu närmare under denna svåra tid, om vi tar emot den ”kärlekens gåva och glädje” som han just nu vill ge oss och som får sin fulla frukt i påskens nåd.

 För att visa att vi verkligen älskar honom och vill gå med honom också på hans lidandes väg, måste vi försaka oss själva och dela med oss av ”kärlekens gåva och glädje” till alla dem som har det sämre än vi. Som katolska kristna i Sverige måste vi alla våga erkänna att vi ofta har kommit till korta när det gäller att visa de nödlidande och behövande i vårt samhälle, av vilket slag det vara må, den kärlek som Jesus förpliktar oss till. Nu i denna tid, då så många är ensamma, utsatta och lider, har vi ett gyllene tillfälle att göra bot och bättring. Om vi verkligen älskar Jesus måste vi känna igen honom i vår lidande medmänniska och tjäna honom i henne. Vi är aldrig utan Jesus. När vi inte kan ta emot honom i eukaristin, kan vi ta emot honom i den behövande människa som han sänder i vår väg. Också hon är en ”kärlekens gåva och glädje” för oss. Det är min bön för oss alla att vi återupptäcker denna del av evangeliet som vi ofta försummat. Det finns alltid hopp. Vi kan alltid förtrösta på Guds barmhärtighet.