Gud är större än vi kan förstå, vårt språk räcker inte till för att fånga in hans verklighet. Gud har skapat hela universum, allt från planeter och galaxer till minsta lilla växt och blomma här på jorden och, inte minst viktigt, de unika personer som är du och jag. Det är svårt att beskriva hur Gud är, men vi kristna tror att han är fullkomligheten, han är sanningen och kärleken. Inom Gud finns relation, rörelse och utgivande. Gud är en enda Gud men i tre personer: Fadern, Sonen och den helige Ande. Genom Guds kärlek dras vi in i treenighetens gemenskap. Gud älskar oss och söker en personlig relation till oss. Han är den som står oss närmast. Gud kan vi vända oss till med allting: både när vi är glada och när vi känner oss ledsna och svikna. Han ger aldrig upp om oss, så länge vi lever är det aldrig för sent för någon enda människa att börja älska Gud tillbaka och lita på hans kärlek. Är Gud då en ”han”, eller kan man tala om Gud som ”hon”? Det kan man förstås, men katolska kyrkan gör som Jesus och talar om Gud som ”Han” och ”Fader”. Men vi får aldrig glömma att Gud är större än vi människor kan fatta och inte bunden av kön eller etnisk tillhörighet.

Påven är kyrkans ledare och en synlig symbol för kyrkans enhet. Det behövs en person som kan hålla ihop en världsvid kyrka. Det var Jesus själv som gav förtroendet till en av sina apostlar att vara ledare för den unga Kyrkan. I evangeliet står det att Jesus sa till Petrus ”Du är den klippa på vilken jag ska bygga min kyrka” (jfr Matt 16:18). Senare sa Jesus till Petrus: ”Var en herde för mina får” (Joh 21:17) med vilket han menade att Petrus skulle leda och stödja den kristna gemenskapen.

Jesus vill alltså att det ska finnas någon som har ett särskilt uppdrag att leda och hålla ihop kyrkan. Petrus reste senare till Rom där han led martyrdöden, det vill säga han blev dödad för sin tros skull. Påvarna är aposteln Petrus efterträdare, de har samma ansvar som Petrus hade för att tron hålls levande och inte får fel innehåll.

Påven är biskop av Rom, och han leder kyrkan i gemenskap med de andra katolska biskoparna. Inga viktiga beslut om kyrkans verksamhet och lära kan fattas utan att påven har sista ordet. Men han kan inte fatta beslut som går emot kyrkans lära. Det betyder inte att påven lägger sig i allt som görs till exempel i katolska kyrkan i Sverige.

Stora frågor som rör alla katoliker överallt, exempelvis hur man firar gudstjänst, måste påven och alla biskopar vara med och bestämma om. För oss katoliker är påven symbolen för att vi, trots den stora mångfalden är en gemenskap, och framförallt på att Gud, genom sin helige Ande leder sin kyrka och aldrig överger henne.

Genom historien har påvarna haft en betydande kulturell och historisk roll. Exempelvis var det påven Sixtus den IV som grundade Nordens första universitet i Uppsala, år 1477. Påven Johannes Paulus II besökte Sverige 1989.

Påven är idag en allmän erkänd talesman för rättvisa, fred och människans värdighet. Han påminner oss också om att vårt liv är betydligt större än bara det materiella.

Vi tror att Jesus själv grundade katolska kyrkan, och att han aldrig överger henne. Katolska kyrkan är alla döpta som följer Jesus och som är förenade under påvens och biskoparnas ledning.

Katolska kyrkan är världens i särklass största samfund, den är spridd över hela världen med ca 1,3 miljarder medlemmar. Med Jesus Kristus som grundare gör kyrkan som gemenskap under påven anspråk på att stå för det som är sant och riktigt. Kyrkan består av människor och som vi vet är ingen människa perfekt. Det betyder inte att hela kyrkan som sådan har fel i sak, men de enskilda människor som gjort fel måste be om förlåtelse eftersom de skadat andra.

För att hjälpa och leda kyrkan, sände Jesus den helige Ande, som vi också kallar Hjälparen och Tröstaren. Den helige Ande leder oss och kyrkan rätt. Med kyrkan menar man ibland den lilla lokala församlingen och ibland den världsvida kyrkan. Men varje katolsk församling i minsta lilla by i världen är del av samma katolska kyrka. Ordet ”katolsk” betyder ”universell”, alltså något som finns överallt och som välkomnar alla, inte bara några få utvalda.

Det var katolska kyrkan som införde kristendomen i Sverige. Men efter reformationen blev det förbjudet att vara katolik. Successivt tilläts katolska kyrkan att verka igen i vårt land. I dag lever omkring 150 000 katoliker i Sverige, varav många har sina rötter i andra länder.

Att be om Guds förlåtelse kan man göra överallt och när som helst. I början av varje mässa ber katoliker om syndernas förlåtelse. Många katoliker tar med sina fel och tillkortakommanden även i sin aftonbön.

Katoliker är förpliktade att bikta för en präst om de vet att de har begått en allvarlig synd genom vilken de av fri vilja skilt sig från Gud. Men det är vanligt att katoliker biktar mer eller mindre regelbundet även om de inte har något så allvarligt att bekänna.

Det finns tre orsaker till att de gör det. För det första: Jesus gav sina apostlar makt att förlåta synder. Det är katolsk tro att senare tiders biskopar och präster har samma uppgift. Det är så Gud meddelar sig med oss - genom synliga tecken. Vi är kött och blod, vi behöver möta Gud så konkret som möjligt. Genom prästen som handlar i Kristi person får vi Guds förlåtelse.

För det andra: bikten - som också kallas försoningens sakrament - försonar oss inte bara med Gud, utan också med kyrkan. Synden skadar gemenskapen. Precis som ett gräl mellan två personer kan förstöra hela stämningen på en fest, så påverkar en människas synd oss själva och alla de andra - även om vi inte alltid förstår hur. Att bikta för en präst, som får representera kyrkan och Kristus, ger uttryck för vår sorg och önskan att försona oss med våra medmänniskor.

För det tredje: prästen har ofta möjlighet att råda och uppmuntra den biktande så att han eller hon upplever stöd i sin livssituation. Att man ångrar sig är en förutsättning för förlåtelse. Prästen får inte berätta för någon vad han hört i bikt, skulle han göra det kan han bli avstängd. Alla är välkomna till att ha ett personligt samtal med en präst. Men bikten är ett sakrament som du måste vara katolik för att få ta emot.

Munkar och nunnor (eller bröder och systrar) har vigt sitt liv åt Gud. Deras kallelse innebär att de lovar att leva i avhållsamhet (kyskhet), att bara ha gemensam egendom och att lyda sina överordnade.

Att leva i kloster är ett engagemang för hela livet. Det liv som systrar, bröder och vissa präster lever kallar vi för ”ordensliv”. Det finns kontemplativa ordnar där man lever, ber och arbetar i tystnad i klostret. Där ber man tillsammans flera gånger om dagen för hela världen, också för dig och mig. Många av dessa kloster har gästhem som munkarna eller nunnorna har hand om. Sedan finns det aktiva ordnar, där man ägnar sig åt goda gärningar, till exempel att hjälpa fattiga, undervisa eller vårda sjuka.

De första sjukhem och skolor som uppkom i Sverige på medeltiden drevs av munkar och nunnor. I fattiga länder drivs fortfarande många skolor och sjukhus av systrar och bröder. De kan arbeta i olika organisationer med bistånd eller rättvisa. En del är universitetslärare och forskare. Det var till exempel en munk, Gregor Mendel, som lade grunden till den moderna genetikforskningen och det var munken Dom Perignon som upptäckte hur man gör champagne när han experimenterade för att få bättre hållbarhet på vin! Munkarnas och nunnornas bön för oss är en viktig uppgift - det är en trygghet att veta att någonstans i världen är det alltid några bröder och systrar som ber att världen ska bli en bättre plats att leva i, om Guds hjälp för oss alla.

För katoliker och ortodoxa är helgon personer i himmelen som levt ett liv i stor kärlek och moralisk godhet. Ibland är de officiellt helgonförklarade, men de behöver inte vara det.

Alla människor är kallade att bli helgon, det vill säga att vara det som Gud har tänkt att vi ska vara när han skapade oss. Detta är ofta svårt för oss människor, som gärna sätter oss själva i centrum i stället för Gud. Det är därför det är så beundransvärt att någon verkligen låter Guds kärlek och vilja råda i sitt liv, fullt ut. Vi har helgonen som förebilder, kanske kan man till och med kalla dem för våra kristna ”hjältar”. När man läser om helgonens liv är det slående vilken inre glädje som präglar dem, trots många gånger svåra yttre omständigheter.

Vi katoliker tror att helgonen lever hos Gud efter döden och att de kan be för oss direkt till Gud, på samma sätt som vi ber för varandra här på jorden. Ofta har vi en särskilt nära relation till ett visst helgon, kanske ett helgon vi är uppkallade efter. Han eller hon är som en extra vän i himmelen.

Det främsta helgonet är Jungfru Maria, Guds Moder. Andra kända helgon är Lucia, Nikolaus och Franciskus av Assisi. Mest känd i Sverige är nog Heliga Birgitta som levde på 1300-talet. Helgon från vår tid är till exempel Maximilian Kolbe som gav sitt liv i nazisternas koncentrationsläger och Moder Teresa från Calcutta, som fick Nobels fredspris 1979.

Här finns en helgonkalender med en beskrivning av helgonen för respektive dag.

Att tala om det som händer ”efter” döden är inte lätt, eftersom tiden då upphör. Det är svårt att veta i detalj, men Jesus Kristus har genom sin död och uppståndelse gett oss ett hopp och en förtröstan på det eviga livet hos Gud. I samband med döden talar katolska kyrkan om något som kallas skärselden, ”reningen”.

Vi tror att det innebär att vi får se vad de handlingar vi gjort i livet fått för konsekvenser. Både det som varit bra och det som varit dåligt. Vi får se hur saker vi gjort, sagt eller låtit bli att göra har sårat och skadat både oss själva, andra människor och hela skapelsen. Detta är nödvändigt för att vi ska kunna bli de hela människor som Gud vill att vi ska vara i himmelen. I domen, direkt efter döden, kommer vi att stå inför Gud själv och ansvara för de val vi gjort.

Människans fria val innebär att hon kan säga och göra saker som helt skiljer henne från kärleken, dvs. från Gud. Eftersom det valet finns, finns också helvetet. Helvetet är ett tillstånd där vi är helt skilda från Gud. Det är viktigt att komma ihåg att Gud inte förutbestämt att någon ska hamna i helvetet. Även om vi människor ser att en person agerar kärlekslöst och gör mycket ont, kan vi inte döma den personen till helvetet. Det är Gud som dömer, inte människor.