Tillbedjan

Tillbedjan (på latin adoratio) är att erkänna Gud "som Skapare och Frälsare, som Herre och Mästare över allt som finns, som oändlig och barmhärtig kärlek". Det är vidare "att i absolut vördnad och underkastelse erkänna "det skapades intighet ... att prisa och upphöja honom och ödmjuka sig själv" (Katolska Kyrkans Katekes 2009, 2097). Tillbedjan, så som ordet förstås i det katolska språket, kan därför bara riktas mot Gud. "Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna", säger Jesus (Luk 4:8, jfr 5 Mos 6:13).

Eftersom Gud har blivit människa i Jesus Kristus kan vi tillbe honom, något som vi särskilt gör när han är närvarande i altarets allraheligaste sakrament. När sakramentet är utställt för tillbedjan riktar sig vår tillbedjan inte mot brödet som sådant utan mot honom som är Gud och människa och som har förklarat att brödet är hans kropp.

Kritiker av den katolska kyrkan påstår ofta att katolikerna skulle tillbe jungfru Maria och helgonen. Det är en missuppfattning. Vi kan be till Maria och helgonen om deras förbön, men be till och tillbe är två helt olika saker. Men hur kan vi då kalla långfredagens korshyllning för tillbedjan? "Ditt kors, o Herre, tillber vi" heter det i de inledande orden. Korset är ju på inget vis gudomligt! Detta är en språklig rest från en tid då det latinska adoratio inte hade fått den slutgiltiga betydelse som det nu har, och det kommer kanske också att försvinna ur den katolska liturgin på svenska. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Tro

Tro (latin fides) betyder på katolskt språk en övertygelse som vi delar med andra. Kyrkans tro är vår tro. Det betyder att vi inte är ensamma i världen, att vi står med i en gemenskap med samma perspektiv och samma mål, där vi alla kan stödja varandra.

Trons övertygelse kan vara total som hos martyrerna, när de villigt gick i döden för sin tro. Men också i den mera triviala vardagen är tron en grund för vår orientering i tillvaron. Den kastar ljus över vår väg, också när vägen tycks oss dunkel. Vi blir också konstant påminda om trons grunder när vi läser eller sjunger med i söndagsmässans trosbekännelse.

I vardagssvenskan betyder tro något helt annat. Det är något helt privat och något mycket osäkert. Särskilt gäller det verbet att tro, som betyder, "att förmoda", "att anta": "Jag tror det blir regn i morgon" (men jag är inte säker på det). Att tro förpliktar inte heller till något. Det är min ensak vad jag tror, och det ligger i själva ordet att jag inte är övertygad om saken.

Svenskan har inte engelskans distinktion mellan faith och belief. Ofta ställer man tro i motsats till vetande, osäkerhet mot visshet. Men använder då gärna tro om felaktiga föreställningar. "En gång trodde man att jorden var platt, men vi vet att den är rund." Samma skillnad fortsätter in i nutiden: "Ännu på 1900-talet trodde forskarna att...", det vill säga, där hade de fel. Att man tror på någonting betyder då ofta att man är naiv eller okunnig, som när man "tror på jultomten". Men vetenskapstron är faktiskt också en tro, då man förlitar sig på teorier som ständigt är i utveckling och förändring.

Tro sätts ofta i motsats till förnuft. Svenskar blir inte sällan förvånade då de får höra att katoliker anser att tro och förnuft är förenliga, och att man inte skall tro på något som strider mot förnuftet. Det synsättet är vi ganska ensamma om i den svenska miljön, och det kan därför vara svårt att argumentera för det. Nu betyder tro inte bara försanthållande utan också förtröstan, tillit (latin fidúcia). Att tro på Gud är att vara övertygad om att han aldrig sviker. Men detta förutsätter naturligtvis att han verkligen finns, annars blir ju tron bara fantasier. Tro på och tro att hör alltså ihop med varandra. Men bådadera ser vi som en gåva från Gud liksom hopp och kärlek.

I katolskt språk skiljer man också mellan vad man tror på (fides quae) och vad man tror med (fides qua). Det är en viktig skillnad. Man kan ha en stark tro på vad som helst (till exempel på flygande tefat). Man kan också ha en svag och vacklande tro på Gud. Det räcker alltså inte att ha en stark tro, det måste också vara en rätt tro. Men den katolska har ett bestämt innehåll, och som katolik kan man inte välja eller vraka vad man tycker man vill tro på. Däremot har vi frihet att bejaka eller förkasta den katolska tron i dess helhet. Trosfrihet är något vi bör vara glada över, men den ställer också kravet på oss att vi själva skall veta vad vi tror och varför. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)