Sakrament

Sakrament betyder en helig handling, ett konkret tecken på att Gud är närvarande i sin skapelse. Katolska kyrkan har sju sakrament: dopet, eukaristin, bikten, konfirmationen, vigningen, äktenskapet och de sjukas smörjelse.

 

Sjukkommunion

När någon är svårt sjuk och inte kan komma till mässan kan en präst, diakon eller annan särskilt betrodd person, besöka den sjuke och ha med sig konsekrerat nattvardsbröd och vin. Ibland förenat med De sjuka smörjelse.

Skärseld

Skärselden hör till de språkligt svårförståeliga orden i det svenska katolska språket. Ordet kommer av det gamla svenska ordet skära i betydelsen av "att rena". Det är samma ord som i skärtorsdag, som heter så med tanke på hur Jesus tvättade lärjungarnas fötter. I nutida svenska har ju orden skär och skära helt andra betydelser men har blivit kvar här eftersom ordet inte används så ofta.

Ordet skärseld är ett översättningslån från det tyska Fegefeuer med samma betydelse. Elden är här - som i andra sammanhang - en symbol för en (smärtsam) rening, men på många andra språk använder man ord som inte talar om någon eld. På engelska heter skärselden purgatory (av det latinska purgatorium, som betyder "någonting avsett för rening"). "Reningsort" har man ibland skrivit i svensk katolsk litteratur, men "ort" låter väl geografiskt när det gäller att tala om den andliga världen.

Grundtanken är att själen behöver renas från synd och skuld innan det är dags att komma in genom pärleporten, och att vi kan hjälpa våra avlidna på vägen genom böner och frambärande av mässoffret. Det är en tanke som går tillbaka till allra äldsta kristen tid och också är äldre än så (se Andra Mackabéerboken 12:18-45). Reningen är en process snarare än en "ort". (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Spiritualitet

I religiös mening har ordet spiritualitet blivit vanligt först under senare årtionden. Ordet används om vad man förr brukade kalla "fromhetsliv" eller "andligt liv" och syftar alltså på trons innersida till skillnad från de yttre formerna.

Ordet har också en vidare betydelse och betecknar då vad man kan kalla "mentalitet", den anda som kännetecknar en religiös riktning i alla dess verksamheter. Man kan till exempel skilja mellan franciskansk och karmelitisk spiritualitet: trots att de har samma katolska tro lägger de accenterna litet annorlunda. Den kreativa mångfalden i kyrkan förutsätter just att det finns utrymme för olika spiritualiteter, ofta inspirerade av respektive rörelses grundare. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Synd

Ordet synd är så belastat i svenskan att det ofta verkar ohanterligt. Den katolska betydelsen av ordet är emellertid ganska enkel. Synder är sådana handlingar som strider mot Guds vilja och därför skiljer människan från Gud. Hur mycket vi än försöker undvika att synda gör vi det ändå gång på gång, och därför måste vi alltid be Gud om förlåtelse, så som vi gör i mässans syndabekännelse och i botens sakrament.

Att vi alla syndar, säger aposteln Paulus, beror på att vi alla har del i Adams synd. Han hade fått allt han behövde i paradiset men vägrade att lyda Guds vilja, och efter syndafallet kastades han ut i en värld, präglad av synd och död. Först när Kristus kom som "den andre Adam" har synden kunnat övervinnas. Den helige Augustinus (d. 430) införde begreppet arvsynd för detta. Den är något vi alla bär med oss från födelsen men som utplånas i dopet. När man talar om synden i singularis är det arvsynden man menar.

Användningen av de här orden har i svenskan präglats av den lutherska reformationen. För Luther som varit augustinmunk är det arvsynden som står i centrum. Den är ett fördärv som drabbar oss alla livet igenom, och som inte försvinner i dopet. De enskilda synderna blir då mindre viktiga; de är bara symptom på Synden med stort S. Den enda trösten i eländet är Guds ords försäkran om att Kristus har övervunnit synden och att vi kan tro på hans löften. Detta är alltså inte katolsk tro, och det har skapat en pessimism som kommer till uttryck när man talar om synden på svenska.

Men lutherdomen har förbleknat under 1900-talet, och orden synd och synda har fått andra nyanser. I motsättning mot väckelserörelsernas stränga moral har orden kommit att föra tankarna till njutning. Ordet synd står inte längre i bioannonserna i betydelsen av sex, men man talar fortfarande om att något är syndigt gott, och att den som äter någon godsak syndar. Det kommer ur föreställningen att allt roligt och nöjsamt är förbjudet för kristna. Allt sådant gör det svårt att förklara för svenskar vad man menar med synd.

Ofta är det bättre att använda mera neutrala ord som orätt eller orättfärdighet. Ett särskilt problem är den svenska sammanblandningen mellan dödssynd och huvudsynd. Dödssynd (peccatum mortale) är en handling som begås i klart medvetande om att man handlar emot Guds vilja. Den bryter människans förhållande till Gud definitivt, och det kan enbart återställas genom botens sakrament.

Så kallade förlåtliga synder (peccatum veniale) är sådana som begås av dumhet eller i affekt eller av vana - alla de synder som vi dagligen begår - och här räcker det med ånger och en bön om förlåtelse, fastän dessa vardagssynder också brukar nämnas i bikten. Huvudsynderna kommer ur klostertraditionen och är hinder för munkens eller nunnans framsteg i det andliga livet.

Frosseri, lusta, girighet, lättja, vrede, högmod och avund är inga handlingar utan är böjelser som vi alla har men som vi inte får släppa loss hur som helst. De har mer med karaktärsdaningen än med botsakramentet att skaffa. Men i svenskan har de sedan gammalt kommit att kallas de sju dödssynderna, och det leder till att man ständigt förblandar dem med dödssynd i katolsk mening. Här gäller det att hålla reda på begreppen. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)