Abbot

Abbot kommer av det arameiska ordet abba, "fader", samma ord som Jesus använder om Fadern. I 300-talets monastiska rörelse blev "Abba" titeln för äldre och erfarna munkar som man uppsökte för råd och själavård. En abbot är ledare för ett kloster, särskilt för sådana kloster som står i den benediktinska traditionen (benediktiner, cistercienser etc.). Den motsvarande kvinnliga titeln är abbedissa. Birgittinska kloster styrs av en abbedissa, som under medeltiden också var högsta ledare för det anslutna brödrakonventet. Ett kloster som leds av en abbot eller abbedissa kallas abbedi, ett ord som nu börjar bli mera vanligt. I ett abbedi är priorn eller priorinnan den som står närmast abboten/abbedissan i rang. I ett kartusiankloster finns ingen abbot, och ledaren kallas prior/priorinna. Samma sak gäller för framför allt det stora flertalet av kloster och konvent som styrs av en prior/priorinna. Ledaren för ett franciskankonvent kallas guardian. I många mindre och nyare gemenskaper kallas ledaren superior. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Akt

En akt betyder att man sätter något i verket, i detta fall när ens tro kommer till uttryck, vilken tro det än är frågan om (jämför med engelskans ”an act of faith”). Det här uttrycket kommer från den medeltida skolastiken, där man byggde på Aristoteles filosofi och skilde mellan potens (möjlighet) och akt (förverkligande). Potentialiteten är allt det som finns som en möjlighet men inte är förverkligat. När det blir till aktualitet betyder det att någon av dessa möjligheter har förverkligats. Att jag är givmild är inte nog om det inte kommer till uttryck i handling. Om det finns hundra tiggare omkring mig, så är de alla möjligheter, potentiella mottagare. Men det är bara om jag verkligen ger åt någon eller några av dem som min givmildhet omsätts i verkligheten, i aktualitet, och blir till en akt av givmildhet. Och det innebär alltid en begränsning, eftersom det bara är Gud som är ren akt, där alla möjligheter finns förverkligade. Uttrycket var vanligt i svenskan i äldre tid men tycks ha försvunnit alltmer under 1900-talet. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Apostolisk

Ordet apostel betyder egentligen "befullmäktigat ombud" och är det namn som kyrkan gav åt Jesu lärjungar i deras uppgift att vara kyrkans ledare. Apostoliskt kallar vi sådant som kommer från, eller är förbundet med, apostlarna men ordet har något varierande innebörd. När trosbekännelsen nämner en helig, katolsk och apostolisk kyrka uttrycker den att kyrkan har del i Guds helighet och är universell men också att den sträcker sig genom tiden och förbinder oss med apostlarna som kyrkan vilar på. I den tidiga kristna litteraturen och även senare har man brukat kalla vissa skrifter för apostoliska. Det behöver inte betyda att de härrör från apostlarna - även om det ibland har uppfattats så - utan att de uttrycker samma tro som apostlarna. De apostoliska fäderna är samlingen av de äldsta kristna skrifterna efter Nya testamentet. Den apostoliska trosbekännelsen, som numera också brukas i mässan, är den gamla romerska bekännelsen som användes vid dopet och som fick sin nuvarande form på 300-talet. I katolskt språkbruk betyder apostolisk ofta "påvlig", eftersom påven är aposteln Petrus efterträdare. Påvestolen (som institution) kan kallas den apostoliska stolen. Dess officiella publikation är Acta Apostolicae Sedis ("Den apostoliska stolens akter"). Påven bor i det apostoliska palatset i Vatikanen.

En apostolisk vikarie är en biskop som utses av påven för att styra ett kyrkligt område där det inte finns något biskopsstift, som i Sverige 1783-1953. En apostolisk prefekt är en präst med liknande uppgift, en apostolisk nuntie är en diplomatisk representant för den Heliga stolen. Ett särskilt problem utgör den apostoliska successionen. I katolskt språk betyder detta vanligen att det finns en obruten kontinuitet av renläriga katolska biskopar på en och samma biskopsstol (i betydelse av biskopligt ansvarsområde). Det mest kända exemplet är påven, och påvelängden, där alla tidigare påvar räknas upp, finns tillgänglig för alla. Men också andra traditionella biskopssäten har motsvarande traditioner och biskopslängder. Nyare biskopssäten - som Sverige från 1953 - har upprättats med påvens godkännande och har därför del i den apostoliska successionen. Men i svenskan har uttrycket vanligen fått en annan mening som kommer från den anglikanska kyrkan och fick aktualitet inom Svenska kyrkan genom 1900-talets högkyrklighet. Eftersom den katolska kyrkan förnekade biskopsämbetets giltighet i den anglikanska och den lutherska kyrkan blev det angeläget för dem att visa sin kontinuitet med medeltidskyrkan, att de första reformatoriska biskoparna hade vigts av katolska biskopar. Denna vigningssuccession spelar ingen roll i katolskt tänkande. En katolsk biskop måste vigas av en eller helst tre katolska biskopar, men det ses inte som några successionslinjer att hålla reda på. Biskop Anders Arborelius vigdes till sitt ämbete av biskop Hubertus Brandenburg. Men det spelar sedan ingen roll vem som en gång biskopsvigde Brandenburg, eller vem som i sin tur biskopsvigde denne. Sådant har bara betydelse om det finns något fel eller någon oklarhet om vigningens giltighet. (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008, bearb.)

Avlat

Ordet avlat kommer av det medeltida svenska aflaten, "efterskänka", motsvarande det tyska Ablass och är ett översättningslån från det latinska indulgentia eller på svenska indulgens. Avlaten innebär att kyrkan efterskänker en ålagd botgöring på vissa villkor och ofta i samband med en vallfärd eller besök i en särskild kyrka på vissa dagar, till exempel den så kallade Porttiunculaavlaten i Assisi. Den var viktigare på medeltiden, då botgöringen kunde bli mycket hård. Det är viktigt att kunna skilja mellan avlösning (absolution) och avlat. Avlösning ges i bikten och innebär att begångna synder blir förlåtna. Avlaten är en befrielse från den bot som syndaren sedan måste avlägga som gottgörelse inför Gud och människor, och som vi sett utdelas den vid särskilda tillfällen. Eftersom 1500-talets reformation började med Luthers protest mot avlatsbruken har ordet avlat fått en negativ klang i svenskan, även om det i dag blir allt mindre förstått. I tidigare skolundervisning talade man utförligt om penningavlaten, en olycklig ekonomisering av avlaten som avskaffades redan vid 1500-talets mitt. I samtal med protestanter är avlaten fortfarande en tvistefråga, men vi kan i alla fall motarbeta föreställningen att man "köper syndernas förlåtelse för pengar". (Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)

Avlelse

Avlelse hör till de allra svåraste orden att hantera i det religiösa språket (bortsett från att många tror att det heter "avelse"). Det latinska uttrycket immaculata conceptio översätts ofta med den obefläckade avlelsen, men det leder till ständiga misstolkningar. Uttrycket innebär att jungfru Maria från första ögonblicket av sin tillvaro (alltså från sin konception) har varit fri från arvssynden. Tanken bekom detta är att Jesu hela mänskliga natur kommer från Maria. Eftersom arvsynden enligt katolsk lära är en brist i fullkomlighet, skulle Jesus inte ha fått en fullkomlig mänsklig natur om Maria hade varit behäftad med arvsynd. Frågan om hur Marias syndfrihet skulle definieras var en ständig tvistepunkt mellan teologerna, och saken avgjordes 1854, då påven Pius IX definierade läran om immaculata conceptio. Marias konception firas den 8 december (nio månader före hennes födelsedag den 8 september), och i vår nuvarande mässbok har dagen fått namnet Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet. Det är mångordigt och kanske inte omedelbart begripligt, men man har inte kunnat hitta något bättre. Ordet avla är nämligen ett besvärligt ord i svenskan.

Den engelska conceive syftar på vad som sker i en kvinnas kropp när ett barn kommer till, men det svenska avla syftar tvärtom på den manliga partens roll. Det är tjuren som avlar, inte kon, för att uttrycka sig konkret. När man på engelska säger i trosbekännelsen om Kristus att han blev conceived by the Holy Spirit låter detta helt korrekt. Gud blev människa i Marias sköte genom den helige Andes inverkan. Men det motsvarande svenska avlad av den helige Ande leder tanken i fel riktning. Det verkar som om Anden hade fungerat som Marias manlige partner, och så har det också uppfattats av många. Detta har man haft problem med i svenskan i mer än hundra år men har inte kommit på någon bra lösning. Koncipierad lät för tillkrånglat, undfången (som har föreslagits) är för obegripligt. Det är mycket som återstår när det gäller att skapa ett fungerande katolskt språk på svenska.(Källa: Beskow, P: Katolskt ABC, Veritas Förlag 2008)