Söndag den 25 februari

ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN

 

Första läsningen                                                                      1 Mos 22:1–2,9a,10–13,15–18

 

Gud satte Abraham på prov. Gud kallade på honom: »Abraham!« — »Här är jag«, svarade han. Gud sade: »Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.«

                      När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden på det. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: »Abraham! Abraham!« — »Ja«, svarade Abraham, »här är jag.« Ängeln sade: »Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.« När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son.

                      Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham: »Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och dina ättlingar skall inta fiendens städer. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig.«

 

Responsoriepsalm                                                                           Ps 116:10,15–19 (R. jfr 9)

 

R. Jag får vandra inför Herren i de levandes land.

 

Jag trodde att jag skulle gå under,

                      jag plågades svårt.

De trognas liv

                      är dyrbart i Herrens ögon. R.

 

Herre, jag är din tjänare,

                      bara din tjänare, din tjänarinnas son,

                      du har lossat mina bojor.

Jag vill frambära tackoffer åt dig,

                      jag vill åkalla Herren. R.

 

Jag vill infria mina löften till Herren

                      inför hela hans folk

på förgårdarna till Herrens tempel,

                      inne i Jerusalem. R.

 

Andra läsningen                                                                                                Rom 8:31b–34

 

Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

 

Lovsång

 

V. Ur det lysande molnet hördes Faderns röst:

»Detta är min älskade Son. Lyssna till honom.«

 

Evangelium                                                                                                            Mark 9:2–10

 

Vid den tiden tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: »Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.« Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: »Detta är min älskade son. Lyssna till honom.« Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.

                      När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå