Lördag den 23 december

Läsning                                                                                                             Mal 3:1–4; 4:5–6

 

Så säger Herren Gud: Se, jag skall sända ut min ängel, och han skall bereda väg för mig. Och med hast skall han komma till sitt tempel, den Herre som ni längtar efter, ja, förbundets ängel som ni begär, se, han kommer, säger Herren Sebaot. Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara som en guldsmeds eld och som valkares såpa. Och han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det. Han skall rena Levis söner och luttra dem som guld och silver, och sedan skall de bära fram offergåvor åt Herren i rättfärdighet. Och Judas offergåvor och Jerusalems skall då behaga Herren väl, liksom i forna dagar och i förgångna år.

                      Se, jag skall sända till er profeten Elia, förrän Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Och han skall vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan till deras fäder, för att jag inte, när jag kommer, skall slå landet med tillspillogivning.

 

Responsoriepsalm                                                    Ps 25:4b–5b,8–10,14 (R. jfr Luk 21:28)

 

R. Vår befrielse är nära.

 

Herre, kungör mig dina vägar,

                      lär mig dina stigar.

Led mig i din sanning, och lär mig,

                      ty du är min frälsnings Gud. R.

 

Herren är god och rättfärdig,

                      därför undervisar han syndare om vägen.

Han leder de ödmjuka rätt,

                      de ödmjuka lär han sin väg. R.

 

Alla Herrens vägar är nåd och trofasthet

                      för dem som håller hans förbund och vittnesbörd.

De som fruktar Herren blir hans förtrogna,

                      han inviger dem i sitt förbund. R.

 

Halleluja

 

V. O Immanuel, vår Konung med den nya lagen,

du frälsare som folken längtat efter:

kom och fräls oss, Herre, vår Gud.

 

Evangelium                                                                                                            Luk 1:57–66

 

För Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: »Nej, han skall heta Johannes.« De sade till henne: »Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.« Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: »Johannes är hans namn«, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud. Alla de kringboende greps av fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. Och alla som hörde det lade det på minnet och frågade sig: Vad skall det inte bli av detta barn? Ty Herrens hand var med honom.