Lördag den 25 november

Läsning                                                                                                                1 Mack 6:1–13

 

Under sitt fälttåg i de övre provinserna fick kung Antiochos höra att det fanns en stad i Persien som hette Elymais och som var berömd för sin rikedom på silver och guld. Den hade ett mycket rikt tempel, där det fanns sköldar av guld och rustningar och vapen, som lämnats kvar av kung Alexander av Makedonien, Filips son, som hade varit den förste grekiske härskaren. Antiochos marscherade dit och försökte erövra staden för att plundra den, men han misslyckades därför att invånarna hade fått reda på hans planer och mötte honom med väpnat motstånd. Han måste fly, och med stor grämelse drog han därifrån för att återvända till Babylon.

                      En budbärare nådde honom i Persien med nyheten att de härar som tågat mot Judeen var besegrade: Lysias hade ryckt in där i spetsen för en stark armé med tvingats vika för motståndarna. Dessa hade vunnit i styrka genom vapen, förråd och mycket annat som de tagit från de slagna härarna. Sedan hade de rivit mer skändligheten som han hade byggt på altaret i Jerusalem; kring templet hade de på nytt uppfört höga murar, och likaså kring hans stad Bet-Sur.

                      När kungen fick höra detta, blev han djupt skakad. Han måste lägga sig till sängs, sjuk av sorg över att hans planer hade slagit fel. Där låg han under lång tid, ty han överväldigades gång på gång av sin djupa sorg, och han förstod att han skulle dö. Då kallade han till sig alla sina vänner och sade till dem: »Sömnen flyr mig, och mitt hjärta är krossat av bekymmer. Jag har frågat mig själv vad det är för en plåga som drabbat mig och vilken olycka jag råkat ut för. Jag var ju en god kung och älskad som regent. Men nu minns jag det onda jag gjorde i Jerusalem, när jag tog alla kärl av guld och silver som fanns där och utan någon anledning sände ut mitt folk för att utplåna alla invånare i Judeen. Jag förstår att det är därför jag har drabbats av detta onda, och nu måste jag dö av sorg och förtvivlan i ett främmande land.«

 

Responsoriepsalm                                                                    Ps 9:2–4,6,16b,19 (R. jfr 16a)

 

R. Jag vill jubla över din räddning, Herre.

 

Jag vill tacka Herren av allt mitt hjärta,

                      jag vill förkunna alla dina under.

Jag vill vara glad och fröjdas i dig,

                      jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste. R.

 

Ty mina fiender viker tillbaka,

                      de faller och förgås för ditt ansikte.

Du har straffat folken och förintat de gudlösa

                      och utplånat deras namn för evigt. R.

 

Hedningarna har sjunkit ner i den grav som de grävde,

                      deras fot har blivit fångad i det nät de lade ut.

Den fattige är inte glömd för alltid,

                      de förtrycktas hopp är inte evigt förlorat. R.

 

Halleluja                                                                                                              Jfr 2 Tim 1:10

 

V. Vår frälsare Kristus Jesus har utplånat döden

och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset

genom evangeliet.

 

Evangelium                                                                                                          Luk 20:27–40

 

Vid den tiden kom några saddukeer — de förnekar att det finns en uppståndelse — till Jesus och frågade: »Mästare, Mose lär oss ju i skriften att om någon har en gift bror som dör barnlös, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog barnlös. Den andre och den tredje gifte sig med änkan, likaså de återstående, och alla sju dog utan att lämna barn efter sig. Slutligen dog också kvinnan. Hur blir det med henne vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« Jesus svarade: »Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner, eftersom de har fått uppstå. Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda, utan för levande, ty för honom är alla levande.« Då sade några skriftlärda: »Mästare, det var bra svarat«, för de vågade inte ställa fler frågor till honom.