Söndag den 13 augusti

NITTONDE SÖNDAGEN »UNDER ÅRET«

 

Första läsningen                                                                                     1 Kung 19:9a,11–13a

 

Elia kom fram till Guds berg Horeb. Han gick in i en grotta och stannade där över natten. Då kom Herrens ord till honom: »Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.« En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

 

Responsoriepsalm                                                                               Ps 85:9ab,10–14 (R. 8)

 

R. Herre, visa oss din godhet, och ge oss din hjälp!

 

Jag vill höra vad Gud säger.

                      Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna.

De som fruktar honom har nära till hans hjälp,

                      hans härlighet bor i vårt land. R.

 

Godhet och trofasthet möts,

                      fred och rättvisa omfamnar varandra.

Trofasthet spirar ur jorden,

                      rättvisa blickar ner från himlen. R.

 

Herren själv ger allt gott,

                      vårt land ger sin gröda.

Rättvisa går framför honom,

                      fred och välgång i hans spår. R.

 

eller om responsoriepsalmen sjungs: se Cecilia 655

 

Andra läsningen                                                                                                      Rom 9:1–5

 

Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Den helige Ande låter även mitt samvete bestyrka det, ty jag är fylld av sorg och mitt hjärta plågas ständigt. Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder. De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen.

 

Halleluja                                                                                                                   Jfr Ps 130:5

 

V. Jag väntar efter Herren,

och jag hoppas på hans ord.

 

Evangelium                                                                                                         Matt 14:22–33

 

Vid den tiden befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« Petrus svarade: »Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.« Han sade: »Kom!« och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: »Herre, hjälp mig!« Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. »Du trossvage«, sade han. »Varför tvivlade du?« De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: »Du måste vara Guds son.«