Den helige aposteln Paulus omvändelse
Vi alla vet, kära församling, att Paulus aldrig träffade den jordiske Jesus. Han tillhör inte kristendomens första vittnen. Han kom till den lilla skaran troende några få år efter Jesu död och uppståndelse. Han var född av judiska föräldrar och är romersk medborgare. Han talar fyra språk och är jämt på resande fot i många av det romerska samväldets länder. Han är glad med dem som är glada, gråter med dem som gråter. Han är mycket intelligent, ja rentav intellektuell, men umgås lika mycket och lika bra med det enkla hamnfolket i Korint som med filosoferna i Aten. Han är smidig, rörlig, modig och har samtidigt ett oroligt sinnelag. Han gör allting med samma intensiva hänförelse. Han brinner och är inte sällan vidbränd och kanske någon gång helt utmattad och också utbränd. Han vandrar i nästan ständig motvind och kan mer än en gång hamna i tillfällig modlöshet.
Jag funderar ibland över vad kristendomen skulle ha blivit utan Paulus. Tänk bara på hans fjorton brev som av förklarliga skäl inte innehåller mycket om Jesu liv men desto mer förklarar dess djupare mening samt ger den kristna tron den universella syftning och den enorma potential som den fortfarande, ja alltmer, har, inte minst tack vare hans väldiga vidsynthet. Och ändå skriver han sina budskap i största hast, mellan andra sysselsättningar, oftast i förbifarten. Han har ingen skrivarstuga där han kan sätta sig till ro och hänge sig åt sina tankar.
Men han har inte bara djupa insikter utan även mycket livliga, ibland nästan ostyriga känslor. Stilen är som mannen: spontan, ryckig och medryckande, varm, personlig och otvetydig. Ofta känner han sig tvungen att klandra och uppmana, men hans tillgivenhet skymtar på varje sida. Han skriver till de sina: Jag bär er i mitt hjärta. Han är samtidigt mjuk som en mor och hård som en diamant när det gäller sanningen.
Vad är det då som gör att denne Paulus är så rastlöst engagerad? Vad är det som håller honom upprätt i allt slit och alla nästa övermänskliga prövningar? Redan på vägen till Damaskus där hans omvändelse ägde rum gjorde han erfarenheten, att all mänsklig förmåga, hennes prestation och prestige inte kan uträtta något hos Gud. Människan kan inte tro och älska av egen kraft. För egen maskin kan hon varken nå rätt insikt eller göra rätt insats. Varken vettet eller viljan duger när hon drivs av och följer gudsvinden. När hon stretar och knegar efter sitt visaste vett och sitt sensiblaste samvete kan i evighetens perspektiv allting slå slint. Det är därför som Paulus så intensivt och oavlåtligt vänder sig till Kristus, inte minst den korsfäste, för att komma bort från sitt tyranniska ego, sina "egodelar" som leder fel. Han skriver: Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever jag inte längre mitt eget liv, utan det är Kristus som lever i mig. Paulus tankar, hans planer och drömmar kretsar kring detta enda nödvändiga och avgörande: För mig är livet Kristus. Detta är hans grundinställning som han tar med sig ut i den dagliga gärningen. Han är ju inte precis den som vilar och väntar. Han sliter hårt, han har sina evinnerliga dispyter med folk i sin omgivning. Hans stridslystnad är nästan omåttlig.
Paulus är spännande, men han är nästan outhärdlig för en som lever ett mera lagom och lugnt liv och som inte orkar hänga med i de snabba svängarna av hans tankar. Där han är händer jämt något, ofta något oförutsett. Han sätter hela sin omgivning i rörelse. Det är nästan otroligt hur han förmår dra uppmärksamheten till sig eller rättare sagt till sitt budskap, till det han har att förkunna. Så snart han vistas ett par dagar i en stad är den i uppror. Detta leder till att han genast måste bryta upp och lämna den hals över huvud. Han väcker varaktig vänskap och häftigt motstånd, knappast likgiltighet. Men så måste man också säga att hans budskap, hans Kristustro väckte det bästa och det sämsta hos sin tids människor. Romarna vill ha panem et circenses - bröd och skådespel - judarna begär under, grekerna söker världslig vishet, men jag förkunnar en korsfäst Kristus, för judarna en stötesten och för grekerna en dårskap. Att förkunna en korsfäst Kristus var ett förlorat spel redan från början eftersom bara slavar och politiska förbrytare hamnade på den skampålen. Att han ändå gjorde det vittnar om hans mod och styrka.
Paulus var övertygad om att varken romarrikets arméer och organisationstalanger eller grekernas filosofi eller judarnas lagregler skulle kunna skapa den nya människan utan endast korset och hjärtats omvändelse vilket är avsevärt svårare än att stifta och följa nya lagar. På det viset är Paulus också den kristna enhetens läromästare. Yttre bud och direktiv griper inte förrän hjärtats och tankens beredskap ger klartecken. När vi idag firar den helige Paulus omvändelse ska vi ta hans strävan efter de kristnas enhet på allvar. Det ska vara en enda Kristi kropp, ett enda ädelt olivträd, ett enda fundament för kyrkans väldiga bygge, och allt detta i korsets tecken, i kärleksfull samverkan, till Guds större pris och ära.
Erwin Bishofberger, S.J.
S:ta Eugenia församling, 25 januari 2009
