"Vakna, o människa, för din skull har Gud blivit människa", skriver Augustinus och sedan fortsätter han med att räkna upp några exempel på varför Gud ville bli människa för vår skull: "Ständigt elände skulle råda över dig, om denna barmhärtighetsgärning inte hade skett. Du skulle inte åter ha fått liv, om han inte förenat sig med din död. Du skulle ha fallit i vanmakt, om han inte skyndat till din hjälp. Du skulle ha gått under, om han inte kommit." Och så skulle vi kunna tillfoga en hel del andra skäl för att Gud valde att bli en av oss genom inkarnationen. Samtidigt vet vi att vi människor inte alltid är så mottagliga för logiska och rationella skäl, ja, egentligen är vi bara det när det passar in i vårt sätt att leva och tänka. Hela Kyrkans förkunnelse som går ut på att försöka förklara Gud och hans handlingssätt för oss bygger egentligen på att vi redan har en relation till Gud, att vi redan är medvetna om att vi är oändligt älskade och värdefulla i hans ögon. Det är något liknande på det rent mänskliga planet: bara den kan övertyga oss som vi har accepterat och öppnat oss för. Så är det också med Gud: bara den människa som har öppnat sig för honom, om än aldrig så litet, kan låta sig övertygas av honom.
"Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss", hörde vi i Johannes-prologen. Gud förklarar Gud för oss. Fadern sänder sin människoblivne Son till oss för att han skall förklara vem han är så att säga inifrån. Gud gör sig mänsklig med oss människor för att med våra ord och begrepp tala om vem han är och vad han gör. Men för att vi skall kunna ta emot och förstå den förklaring som han vill ge oss, måste vi först ha öppnat vårt hjärta för honom, i alla fall på glänt. Ofta styrs vi mer av vårt hjärta än av vår hjärna. Därför talar Gud först till oss ifrån krubban och inte från någon predikstol eller professorsstol. Gud föds till världen som ett fattigt och värnlöst barn för att vädja till vårt hjärta: ta emot mig, ge ditt hjärta till mig som för din skull har fötts till denna kalla värld. I julnattsmässan var det denna vädjan från barnet i krubban som stod helt centralt. I denna juldagens mässa är det förklaringen och förkunnelsen om varför Gud har blivit människa som står i centrum. Gud drar sig inte för att använda helig list för att överlista oss svårflörtade och självupptagna människor. Först vädjar han till vårt hjärta och när vi väl har öppnat det så där lite halvt på glänt för honom vågar han sig på att förklara och förkunna vem han är och vad han vill göra för och med oss.
Redan hos profeten Jesaja fick vi veta att Gud vill komma "för att förkunna frid och frambära gott budskap och förkunna frälsning" (52:7). Det goda budskapet om Guds människoblivande försöker just beskriva att Jesus Kristus är Fredsfursten och Frälsaren, som vill rädda oss från oss själva och allt vad vi kan ställa till med för varandra. Det goda budskapet har med allt att göra, med det som händer i Syrien och Nordkorea likaväl med det som händer på våra ålderdomshem och i vårt till synes trygga hem. Allt och alla berörs av inkarnationen. Allt i vår mänskliga existens får en annan dimension sedan Gud har velat dela den med oss. Genom att bli människa förklarar Sonen vem Fadern är för oss och låter oss ana hur oändligt stor ömhet det finns i hans hjärta för varje liten människostackare. Genom tiderna fortsätter denna process där Kyrkan försöker förklara för oss vem Jesus Kristus är och vad han har att säga oss om det som verkligen berör oss. Och det är just här det ibland kan vara så svårt att nå människors hjärtan, för ofta har de bommat till sina hjärtan och fastnat på ytan i sina känslor, åsikter eller fördomar. Vi är ibland så rädda för att öppna våra hjärtan och låta oss såras av den kärlek som är för stor för oss, ja, egentligen alla nummer för stor för oss. Det förkrympta hjärtat är en av våra värsta folksjukdomar. Diagnosen är lätt att ställa och följderna likaså och egentligen också läkemedlet, för evangeliet är själva läkemedlet för varje förkrympt och förstelnat hjärta.
Men det är aldrig för sent. Hur mycket vi än har låtit vårt hjärta förminskas och krympa ihop, så finns det en frisk kärna. På teologiskt språk kallar vi det för den avbild av Gud som finns nerlagd i oss genom skapelsen. Människan är så mycket mer än hon tror. Hon nöjer sig ofta med småpotatis men är skapad för Guds eviga härlighet. "Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd", hörde vi i prologen. Ändå är det så svårt för många att våga tro att de är kallade till något mer än att vara konsument och producent och sluta sin karriär som patient. Gud erbjuder oss sin Son, sin eviga härlighet, men vi nöjer oss med en värdesäkrad pension och lite fler blöjbyten på hemmet. Gud har blivit människa för att människan skall bli gudomliggjord har Kyrkans sagt under hela sin historia, men människan vill ibland hellre bli lik djuren än Gud. Men ändå finns det kvar en slags nostalgi, en ofta förträngd längtan efter sanning, godhet, rättvisa och fred i människans hjärta och därför finns det alltid hopp. Ingenting kan helt släcka denna flämtande låga inom oss. Och just vid jul kan denna lilla låga flamma upp när det går upp för oss att Barnet i djurens matho har kommit för att förklara för oss vem Gud är och vem vi själva är. Gud har blivit människa för att vi också skall bli människor, äkta människor, som finner vår största glädje i att Gud har oss så kära att han väljer att bli en av oss för att vi i vår tur skall välja att tillhöra honom i liv och i död och i all evighet.
När vårt hjärta har berörts av Barnet, måste vi också låta vår hjärna få näring och undervisning. Tyvärr är det många kristna som försummar att fördjupa sig i sin tro och tränga in i trons verklighet på det mer intellektuella planet. Därför blir de också lätt förvirrade när deras tro sätts på prov i vår pluralistiska miljö. Det är livsviktigt att under hela sitt liv studera tron och växa in i den. Vi talar ju om en livslång katekes. Vårt förstånd behöver också näring för att inte bli förkrympt. Allt i oss berörs av Guds människoblivande. Allt vad vi är och har har med Gud att göra, den Gud som blev lik oss för att vi skulle bli lika honom och leva med honom i all evighet. "Vakna, o människa, för din skull har Gud blivit människa".
