Hur skall vi läsa Bergspredikan? Är det vacker och stämningsfull poesi som ger oss ljuvliga känslor eller är det moraliska bud som skapar överkrav och gör oss deprimerade eftersom vi ändå aldrig kan motsvara Jesu förväntningar? Svaret är förstås att det är ett glatt budskap liksom allt det som Jesus säger och gör. Det glada och omskakande budskapet är att Jesus vill dela med sig av sitt innersta mysterium, sin oupplösliga förening med Fadern. Därför säger han också: "Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig" (Matt 5:48). Jesus vill verkligen att vi skall få del av den kärlekens fullkomlighet, som har sin källa i Fadern och sedan pulserar mellan honom och Sonen och svämmar över i Anden. Vi är inbjudna att öppna oss helt och fullt för denna fullkomliga kärlek och använda oss av den i alla omständigheter. Den har inte sitt upphov i oss själva utan av nåd får vi del av det som är oändligt mycket större än vi själva. Vi är kallade att växa och bli större än vi själva är. Vi har en mycket större mottagningskapacitet än vi vågar drömma om. Om det inte vore så, skulle Jesu uppmaning bara vara vacker poesi eller krävande och kvävande bud som vi ändå aldrig skulle kunna sätta i verket.
Hela vårt kristna liv är en växtprocess, där vi får växa in i Faderns kärlek för att bli alltmer hemmastadda där och låta oss förvandlas allt mer. Teresa av Avila talar om "Fullkomlighetens väg", när hon vill lära systrarna i sitt kloster att ständigt växa och mogna som kristna. Vårt liv i Kristus är en väg och vi är pilgrimer på väg till fullheten i Gud. Så länge vi lever kan vi växa och ta emot ännu mer av Faderns fullkomliga kärlek. Det finns ingen gräns uppåt. Det finns alltid ett nytt steg att ta eller snarare ett nytt hopp att ta ut ur oss själva och in i Faderns vidöppna famn. Det lilla barnet vet att starka fadersarmar skall fånga upp det när det tillitsfullt vågar kasta sig ut i luften. Därför måste vi alltid förbli barn som Jesus säger. Annars kommer vi aldrig att kunna växa in i det som är för stort för oss, ja, alla nummer för stort: Faderns fullkomliga kärlek.
Vi är Guds avbild redan genom skapelsen. Det betyder att det finns något i oss som ständigt längtar tillbaka till Fadern och hans kärlek. Människan anar att hon är menad för något stort och okänt. Även om hon valt andra vägar i sitt liv, finns det ett heligt tomrum inom henne som är reserverat för Gud. Ingenting kan helt tillfredsställa henne av allt det underbara hon möter på sin jordiska vandring. Allt pekar vidare. Genom dopets nåd blir vi Guds barn. Den gudskapacitet vi redan har genom skapelsen blir en delaktighet av Gud. Kyrkofäderna säger att vi är capax Dei genom skapelsen och blir particeps Dei genom nåden. Vår längtan efter Fadern och hans gränslösa kärlek gör att vi aldrig blir mättade av den kärlek vi människor får av varandra och ger varandra. Innerst inne finns det alltid en längtan efter mer. Den som är Guds barn förstår detta, mer eller mindre, och kan kanalisera sitt oändliga kärleksbehov mot Gud. Den som ännu inte är Guds barn i ordets fulla bemärkelse kommer alltid att kräva mer kärlek av sina medmänniskor än de kan ge, ja, ibland också av sig själv. Därför är så många sårade och sårar varandra. Därför är Jesu ord i Bergspredikan alltid ett glatt och befriande budskap: bara Faderns kärlek är fullkomlig och vi är inbjudna att få del av den, mer och mer, ja, i alla evigheters evigheter.
Vår kapacitet och potentialitet är gränslös. Vi är skapade som ett tomrum som skall fyllas till brädden med Guds kärlek och sedan svämma över. Först måste vi förstå oss på oss själva. Självkännedom är A och O i det andliga livet. Det vi erfar som tomhet eller brist på kärlek är i grunden positivt, för då kan vi låta oss uppfyllas och berikas av Guds kärlek. Vi får växa i tillit och tilltro till Faderns omsorg om oss. I vår bön får vi ständigt säga: "Fader, låt ditt namn bli helgat". Vi gläder oss över vår Fader. Vi upphöjer honom till skyarna. Vi jublar över hans barmhärtighet och godhet. Vi solar oss i glansen från honom. Varje barn vill vara stolt över sin far och sin mor. Och ingen är stoltare än vi över vår himmelske Fader. Vår bön går i sista hand alltid till honom. I Sonen är vi söner som förhärligar vår Fader. I Jesus är vi Faderns älskade barn som låter oss bli älskade. Så enkelt är det att vara kristen. Vi behöver bara låta oss älskas. Då blir vårt svar spontant: vi vill älska Fadern lika mycket som vi är älskade. Kärlek ropar alltid på genkärlek, på ömsesidighet. Bara Sonen kan återgälda Fadern hans kärlek. Men eftersom vi är söner i Sonen kan också vi besvara Faderns kärlek med och i Sonen. Vi är indragna i Treenighetens inre liv av evig kärlek.
Paulus talar om "kärleken, det band som ger fullkomlighet" (Kol 3:14). När vi låter oss älskas av Fadern binds vi samman med honom. Vi blir ännu mer hans barn. Vi blir ännu mer bebodda av hans kärlek. Vi blir allt mer i stånd att göra mer än vi kan. Det är det som är helighetens hemlighet. Inga är mer övertygade om sin fattigdom och oförmåga än de heliga. Inga kan sprida Faderns kärlek bättre än de. De kan ge allt till de fattiga eftersom de själva är fattiga. De kan alltid be. De kan alltid glädja sig i Herren. Det som först för oss tycktes helt omöjligt går lekande lätt för dem. Det kristna livet är totalt, maximalt, radikalt och idealt. Av mänsklig kraft förmår vi ingenting. Men i Guds kraft är ingenting längre omöjligt.
När vi väl har blivit övertygade om att Jesus kallar oss att få del av Faderns fullkomliga kärlek och bli heliga, förändras livet. Vi blir mindre och mindre i oss själva, men större och större i vår längtan efter Guds fullhet. Det enda vi kan göra är att försöka att gå fullkomlighetens väg, Ofta faller vi och misslyckas, men vi reser oss upp och börjar på nytt. Det är aldrig för sent. Thérèse av Lisieux berättar om det lilla barnet som skall lära sig att gå upp för en trappa. Det tar ett steg upp, men glider ständigt tillbaka ner igen. Men ihärdigt och envist som bara ett barn kan vara gör det sina ständiga och tappra små försök. Barnet vet ju att Fadern står högst upp på trappan och vill lyfta upp det till sig. Så är det också med vårt liv som kristna. Vår Fader som ser i det fördolda skall då lyfta oss upp till sig (jfr Matt 6:1-18). Han vill inte vara utan oss. Och vi vill inte vara utan honom. Vi är inbjudna till "evig fullkomlighet" (jfr Heb 7:28).
+ Biskop Anders Arborelius
