Idag på Trettondag Jul, Epifania, får vi se hur det barn som föddes i fattigdom och i det fördolda i stallet strålar fram i ljus och härlighet. Österlandets vise män kommer från fjärran för att falla ner i tillbedjan och hylla detta barn. "Herrens härlighet går upp över dig... och folken skall vandra i ditt ljus! (Jes 60:1-2). Idag strålar Jesusbarnet fram i all sin härlighet inför världens ögon. Det som skedde helt i det fördolda går inte att dölja. Världsalltets Skapare och Herre har fötts som ett fattigt barn av Israels folk för att bli alla folks Frälsare. Från och med nu kommer denna världens mäktiga och rika aldrig att kunna vara riktigt säkra och fastna i sin maktfullkomlighet. Guds sanning och makt, hans barmhärtighet och rättvisa har antagit mänsklig gestalt i Jesus Kristus, som både är det fattiga, förföljda barnet i krubban och världsalltets Herre och Konung. De mäktiga måste alltid darra i medvetenhet om att han, som hans Moder säger i sin lovsång Magnificat: "skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa" (Luk 1:51-52).
"Han är det ljus som upplyser alla människor", så kommer vi att be i dagens prefation. Jesus Kristus lyser upp hela världen och alla människor, vare sig det tar emot honom eller ej, vare sig de tror på honom eller ej. Han har kommit för att sprida Guds ljus och sanning till allt och alla. Han vill frälsa allt och alla. I Jesus uppenbarar Gud sig själv. Vi ser vem Gud egentligen är och allt vad han vill göra för alla människor. Jesus är Guds slutgiltiga och definitiva uppenbarelse. I honom får vi se och höra allt det vi behöver få se och höra för att nå fram till vårt mål. Gång på gång måste vi i vår relativistiska tid betona att Jesus är Guds definitiva uppenbarelse, där han lättar på förlåten för att tala om vem han själv är och också vem vi är. Vi kan aldrig förstå oss på livets alla mysterier, om vi inte låter Jesus få lysa upp och förklara tillvaron för oss. Vi kan aldrig få grepp om världens stora och obegripliga mysterier eller om vårt eget lilla privatlivs ups and downs, om vi inte låter Jesus och hans ljus lysa upp det. Men för att kunna ta emot Jesus som Guds gåva till hela mänskligheten och till var och en av oss, måste vi också söka och längta, hoppas och sträva efter att få komma honom nära. Liksom de österländska stjärntydarna, dåtidens visaste män eller mest ivriga sökare eller mest inbitna New-agare, ja, vilket vi nu vill, måste vi ge oss av på vårt livs pilgrimsfärd och livsresa för att se hur Jesus lyser upp och förklarar livet för oss.
Gud blir människa och föds av en judisk jungfru på en bestämd tidpunkt i historien och på en bestämd plats i geografin, men han kommer för alla människors skull. Som Paulus säger vill han göra judar och hedningar till ett. "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi" (Ef 3:6). Tre gånger upprepar Paulus detta vi, stolt som han är över sin tillhörighet till Guds utvalda folk Israel. Men samtidigt gläds han över att detta som vi nu har vidgats och antagit universella proportioner. När Gud blir människa i Jesus Kristus vill han göra hela mänskligheten till sitt heliga folk. Han vill samla hela mänskligheten. Frälsningens gåva blir universell, i sanning katolsk. Från och med nu är detta som vi ett uttryck för en universell solidaritet som binder samman alla människor till ett. Gud vill frälsa alla och göra oss till ett heligt folk. Därför säger vi att Kyrkan är katolsk, allomfattande. Världens alla folk är inbjudna att ta emot Jesus och finna frälsningen i honom. Alla mänskliga motsättningar och ingrodda fördomar, alla barriärer och konflikter mellan folk och raser vill han hela och befria oss ifrån. Och det är detta verk, frälsningens verk, som pågår alltsedan dess, inför våra ögon på historiens plan och i vårt hjärtas innersta på det personliga planet.
På avbildningar av Jesusbarnet ser vi ofta hur han håller jordgloben som en boll i sin hand. Som varje barn tycker Jesusbarnet också om att leka med bollar. Men han blev ingen Zlatan utan världens frälsare som med all sin kraft arbetar på att sprida sin kärlek utöver hela jorden och förvandla jordens anlete. Vi som har tagit emot Jesus som vår Frälsare och Herre och vill stå i hans tjänst får glädjen att hjälpa honom med detta. Vi har var och en fått vår lilla eller större uppgift som går ut på att göra jorden mänskligare och därmed också mer öppen för Gud. "Han trädde fram i vår dödliga natur för att skänka oss den odödliga härligheten åter", kommer vi att be i dagens prefation. I sista hand vill Jesus ge oss del av sin gudomliga natur och därmed göra det möjligt för oss att få dela hans odödliga härlighet i all evighet. Det svindlar för vår tanke och vårt förstånd måste kapitulera för detta oerhörda. Gud vill så att säga släppa in oss på sin planhalva. Jesusbarnet leker med jordgloben som sin boll och hans största önskan är att vi skall få dela allt det som är hans. Därför avbildas också Jesusbarnet ofta med vidöppna armar. Han vill omfamna allt och alla i en i sanning universell och äkta katolsk kram.
För att vi skall kunna ta emot dessa oerhörda gåvor som Gud har i beredskap för oss i sin Son måste vi alltid göra ett val. Vi är skapade till Guds avbild och har därför fått en fri vilja. Gud tvingar oss inte till kärlek och överlåtelse, men han gör allt för att beveka och locka oss. Men i sista hand måste vi välja Gud, välja hans kärlek, välja hans Kyrka - och därmed också välja bort allt som strider mot honom och hans kärlek. Denna strid pågår dagligen i vårt hjärta liksom på världshistoriens plan. Det får aldrig förvåna oss hur stor vår mänskliga svaghet är. Det får heller aldrig förvåna oss att Gud i sin ödmjukhet ser till minsta lilla ansats till god vilja i vårt bräckliga mänskliga hjärta. Det är det vi kallar Guds barmhärtighet. I världen är det ofta tvärtom: där ser man minsta lilla ansats till svaghet i förstorad skala. Men samtidigt vet vi att när Guds kärlek i Jesus verkligen har träffat oss i hjärtat lider vi ofantligt av att vi kan såra detta barn så mycket genom minsta lilla synd och ofullkomlighet. De heliga kan inte stå ut med att de kan tillfoga detta barn något ont och dölja Jesus för världens ögon genom sin svaghet, och återigen här är vi alla kallade att säga som vi. Ja, vi får alla vara en del av detta katolska vi, denna svaga, bräckliga lilla skara kallad till helighet för att Jesu härlighet skall få stråla fram.
+ Anders Arborelius OCD
