Avancerad sökning »

Pratstund med Påven – adventsläsning

Lagom till advent kom den omtalade intervjuboken med påven Benedikt XVI ut: Licht der Welt (Världens Ljus), där journalisten Peter Seewald nedtecknar sina samtal med påven. Med rätta har denna bok väckt stort intresse, även om media bara har koncentrerat sig på det gamla vanliga man alltid tar upp. Men det som mest fascinerar i boken är att man faktiskt kommer påven så nära inpå livet. Det är som om man ser honom sätta sig ner för en förtrolig pratstund med en vän och ta upp allt mellan himmel och jord. Det är verkligen en lämplig läsning i advent som förberedelse för julen, då han som är världens Ljus, Jesus Kristus, kommer till oss. Allt som påven säger syftar i sista hand till att vårt liv skall lysas upp av Jesu närvaro och budskap. Och han säger det så enkelt och personligt att det har stor möjlighet att tas emot och assimileras av allt slags människor. Det som kanske mest fascinerar mig är med vilket anspråkslöst och blygsamt tonläge påven framför sina tankar. Det är också det som har träffat mig personligen vid de möten jag har fått med honom. Det är ödmjukheten själv som lyser emot oss.

 

När Benedikt berättar om sitt eget liv är det också detta enkla och okonstlade som slår an tonen. Han berättar om sitt enkla bohag som har följt honom genom åren. Han har varken plånbok eller bankbok, men är noga med att tala om hur tacksam han är mot dem som i sina brev lägger ner en liten slant för att han skall kunna hjälpa andra. Det är verkligen en illustration till evangeliet om änkans skärv. Han tittar egentligen bara på nyheterna på TV, men ibland kan det bli en DVD om något helgons liv. När Seewald frågade honom om han använde någon skön tröja när han är privat för sig själv, berättade han att den förre påvens sekreterare Mieczyslaw Mokrzycki (som jag träffade förra året i Lviv, Ukraina där han nu är latinsk ärkebiskop) sagt till honom att han som påve alltid måste bära sin vita sutan. Och det rådet har han följt till punkt och pricka. Det väckte intresse när påven en vinter tog på sig den varma huvudbonad, camauro, som påvarna förr brukade bära. Men här är Benedikt mycket noga med att betona att det bara blev en enda gång. Det är ungefär som med den motionscykel han blivit förärad och som aldrig kommer till användning.

 

Apropå huvudbonader kom naturligtvis frågan om burka upp. Påven ser ingen anledning att förbjuda detta. Gång på gång återkommer han till vikten av att förstärka och fördjupa dialogen med islam. Samtidigt märker man att relationen till judendomen ligger honom speciellt varmt om hjärtat, ja, han drar sig inte ens för att i all ödmjukhet komplettera vad en av hans företrädare sade: ”Ordet ’den äldre brodern’, som redan Johannes XXIII använde, tycker judarna inte så mycket om att höra. Det beror på att i den judiska traditionen ’den äldre brodern’ – Esau - också är den förskjutne brodern. Man kan ändå använda detta uttryck, eftersom det har något viktigt att säga. Men det riktiga är att de också är våra ’fäder i tron’. Och detta ord illustrerar kanske ännu tydligare hur vi förhåller oss till varandra.”

 

Utifrån dessa ord blir det också klart hur mycket påven Benedikt led av hela den s.k. Williamson-affären. Han har en hel del intressant att säga om denna historia. Det märkliga är ändå, inte minst ur vårt svenska perspektiv, att den information som sändes från nuntiaturen i Stockholm till Vatikanen redan efter intervjun tycks helt ha gått förlorad. Även om påven inte kritiserar kurian direkt skymtar det fram lite diskret, när han betonar att han medvetet velat utnämna fler ordenspräster till höga befattningar i kurian. Liksom i alla sina omdömen om konkreta människor är påven förvånansvärt mild och förstående också när han försöker förklara biskop Williamsons beteende, som han naturligtvis helt tar avstånd ifrån: ”Det är riktigt att Williamson i så måtto är en speciell figur, eftersom han ju aldrig varit katolik i egentlig mening. Han var anglikan och gick direkt över från anglikanerna till Lefebvre. Det betyder att han aldrig har levt i den stora Kyrkan och aldrig i gemenskap med påven.”

 

Ekumeniken är naturligtvis något som ligger påven varmt om hjärtat. Med stor kärlek talar han om Östkyrkan och vi vet hur älskad och respekterad Benedikt XVI också är av otaliga ortodoxa. Ett av de största hindren för den fulla enheten med de ortodoxa är deras uppdelning i många nationalkyrkor, ja, också för den ömsesidiga östkyrkliga enheten är detta ett stort hinder. Påven beklagar att enheten med protestantismen har lidet avbräck på sistone, men samtidigt betonar han att det finns många uppriktigt troende protestanter som med iver söker sig till ”trons egentliga substans”. I enlighet med Andra Vatikankonciliet är påven noga med att tala om ’kyrkliga gemenskaper’ och inte om kyrkor när det gäller de protestantiska samfunden, men han försöker också förklara detta ordval med inlevelse och förståelse. För dem ligger kyrkobegreppet inte i institutionen utan ”i Ordets dynamik, som samlar människorna och gör dem till församling.”

 

Något som jag faktiskt inte visste var att påven har avskaffat handkyssen, men som Seewald kommenterar är det ingen som bryr sig om det. Men faktum är att det är svårare att kyssa påvens hand, eftersom han står upp i alla fall när han hälsar på oss biskopar. Man får göra en nästan akrobatisk manöver för att kunna kyssa hans hand, för det vill ju de flesta faktiskt göra vad han än själv tycker! Apropå händer talar påven också om handkommunion: ”Jag är inte principiellt emot handkommunion, jag har själv både delat ut kommunionen och tagit emot den på så sätt.” Samtidigt betonar han att vid de stora mässor med massor av människor som han firar skall kommunionen tas emot på tungan medan man knäböjer. Det är av respekt för Kristi sanna närvaro och för att stärka vördnaden, som kan riskera att gå förlorad när så många tränger på. Han har också hört att folk tagit med sig hostian som en slags souvenir vid sådana tillfällen.

 

Seewald drar sig inte heller för att fråga om det överhuvudtaget vore möjligt för en påve att avgå och han får svaret: ”Ja. Om en påve kommer till den klara insikten, att han fysiskt, psykiskt och andligt inte mer kan klara av det uppdrag som ligger i hans ämbete, då har han rätt och under vissa omständigheter också plikt att dra sig tillbaka.”

 

Den fråga som medierna kastade sig över var frågan om kondom kan vara tillåtet för att förhindra aids. Här säger påven egentligen ingenting nytt. Vad han säger är att de som i praktiken ändå inte bryr sig om att leva efter Kyrkans syn på sexualitet naturligtvis bör visa så pass mycket hänsyn att använda kondom för att förhindra spridning av aids. Men påven ger också här prov på inlevelse och värderar minsta lilla ansats till etiskt handlande t.ex. när ”en manlig prostituerad använder en kondom, då detta kan vara ett första steg till att handla moraliskt, ett första steg till att ta ansvar och för att åter stärka medvetandet att inte allt är tillåtet och att man inte kan göra allt vad man vill.”

 

Påven kommer oss helt nära i denna intervjubok. Han talar enkelt och rättframt om allt det som rör vårt kristna liv här och nu. Här har jag bara kunnat göra ett axplock. Efter läsningen kommer nog många att säga: nu har jag verkligen lärt känna Benedikt XVI. Man riktigt ser honom sitta mitt emot oss med ett ljus tänt på bordet, det ljus som pekar vidare på världen Ljus, Jesus Kristus själv. För i sista hand är det bara om honom som påven vill prata. Och Jesus har något att säga oss om allting.

 

+Anders Arborelius ocd

 
Skriv ut
Copyright © 2009 Stockholms Katolska Stift