"I denna ljuva sommartid gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor." "När jag hör trastens glada sång, när lärkan jublar dagen lång högt ovan fält och backar, då kan jag icke tiga still, Min Gud, så länge jag är till för livet jag dig tackar."
Vi sjunger ofta de svenska sommarpsalmerna 199-201 på församlingsmässorna under denna del av året. Det är för väldigt många av oss älskade psalmer som väcker många känslor. Men förmår vi uppfatta Guds skapelse på detta sätt? Lyckas vi varva ner så pass mycket från den frenetiska vardagen vi befinner oss i under större delen av året? Hittar vi ens oss själva och varandra de få stunder det finns tid för det? Och tid för Gud? Jag tror många av er känner igen det jag menar.
Jag vill därför i denna "semestermeditation" rikta er uppmärksamhet på något som våra sommarpsalmer nästan aldrig uttryckligen nämner men som ändå sägs med andra ordvändningar på många ställen, nämligen vilan.
I Bibeln är begreppet vila ofta förekommande och har en grundläggande betydelse för vårt trosliv. Kanske låter det förvånande med tanke på de associationer ordet kanske väcker först då vi hör det. Många människor skulle kanske först tänka på mera konkreta aktiva handlingar som goda gärningar och bön om man frågade dem vad det kristna troslivet innebär. Antagligen skulle inte ordet vila komma först i deras tankar. Men ändå är just vilan i Bibeln ett av de absolut viktigaste begreppen. Vi hittar det redan i den första skapelseberättelsen i Första Mosebok : "Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort. Och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk. (2:2-3). Vi ser här dels att Gud fullbordade sitt skapelseverk på denna dag, att orsaken till att Gud välsignade den sjunde dagen var att han vilade på den, vilket uttrycks av ordet därför. Om vi läser hela stycket som handlar om skapelsen i Första Mosebok. kan vi konstatera att det är under de första sex dagarna som Gud skapar allt. På sjätte dagen frambringar han det sista av sina verk- människan. På sjunde dagen skapar han inget mer, men ändå står det att han fullbordar sitt skapelseverk. Fullbordan och skapelse är alltså inte samma sak. Snarare verkar det som om fullbordan har mera med vila att göra eftersom det han gör på den sjunde dagen är att vila. Detta stämmer väl överens med den innebörd ordet vila har i resten av Bibeln. Det handlar inte om passivitet utan snarare om fullhet, närvaro och ömsesidighet.
Denna vila uttrycks också med ordet ro i den svenska Bibelöversättningen, t.ex.: " När ni har gått över Jordan och bor i det land som Herren, er Gud, vill ge er till arvedel, och när han har låtit er få ro för alla era fiender runt omkring, så att ni bor i trygghet" (5 Mos 12:10). Det handlar här om den gåva Gud ger sitt folk, ett tillstånd som de kommer att vara i när de kommer in i det utlovade landet.
I andra texter handlar det om Guds vila i detta land, närmare bestämt i den heliga staden Jerusalem: "Herren har utvalt Sion, där vill han ha sin boning. Detta är min viloplats till evig tid, här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust" (Ps 132:13-14).
Gudsfolkets vila och Guds vila sammanfaller i en strävan, i en längtan som för vissa inte förverkligades. Gud vill dela sin egen vila med sitt folk, men de är inte alltid trogna det förbund som är grunden för löftet om vilan: "I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: "De är ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vill inte veta av mina vägar." Så svor jag då i min vrede: "De skall inte komma in i min vila" (Ps 95:10-11). Vilodagen eller sabbaten på hebreiska blir det högsta uttrycket för denna gemenskap mellan folket och Gud: "Israels barn skall hålla sabbaten, så att de firar den släkte efter släkte, såsom ett evigt förbund. Den skall vara ett evigt tecken mellan mig och Israels barn. Ty på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen vilade han och tog sig ro" (2 Mos 31:16-17).
Vilan uttrycker i Bibeln alltså den fullhet som löftet om det utlovade landet innebär. Detta land "dryper av mjölk och honung". Där råder fred och ro och var och en kan njuta av jordens frukter: fred och harmoni mellan Gud, människan och skapelsen.
I det sammanhang som Bibeln som helhet utgör sammanfaller slutligen vilan i landet med det himmelska Jerusalem och det Guds rike som Jesus har kommit för att ge oss; nämligen sin egen närvaro. Det är han som fullbordar - eller uppfyller - det gamla förbundets löften: "Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt" (Ef 1:22-23). "Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla" (Matt 5:17). Jesus gör detta genom att dö för mänskligheten och sedan ge sin ande som gåva: "Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: "Jag är törstig." [...]När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande" (Joh 19:28,30).
Det är i Anden som vi lever denna fullhet, denna gemenskap med Gud, denna vila. Det är Anden som är utgjuten över hela jorden som gör att vi kan leva i världen i harmoni med Gud, med varandra och med hela universum. Det är också i Anden som vi kan förnimma Guds närvaro i våra egna liv, i varandra och i världen: "Du sänder ut din ande, då blir de skapade, och du förnyar jordens ansikte" (Ps 104:30). "Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen" (Joh 16:13). "Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet" (Joh 14:26-27).
Detta för oss tillbaka till sommarpsalmernas tacksägelse över skapelsens gåva och hur vi i den kan förnimma Guds kärlek och få en försmak av det eviga livet: "Ack, är det redan här så skönt på denna jord, så härligt grönt, hur skall det då ej bliva i himmelen, där Gud berett vad ingen här i världen sett och ord ej kan beskriva".
Till sist vill jag med några ord från Rom önska er alla en välsignad semester, en semester som ger oss krafterna åter, men som också gör att vi hittar oss själva, varandra och Gud:
"För att semestern verkligen ska bli sådan och ge välbefinnande, behöver människan återfå en god balans såväl med sig själv som med de andra och med miljön. Det är denna inre och yttre harmoni som förnyar själen och återställer kroppens och andens energi. Ett av semesterns värden är mötet med andra, att vara tillsammans med andra på ett oegennyttigt sätt, för vänskapens glädje och för att dela lugna stunder. (Påven Johannes Paulus II:s ord vid Angelus, 06-07-1997)
f. Daniel Adner
Kyrkoherde i S:t Olofs församling
Sundsvall
