Kära bröder och systrar. Varför har Gud skapat världen? Ett av de tyngsta skälen är det liturgiska, att allt som finns till skall vara en lovsång till Guds oändliga härlighet. Denna tanke är djupt biblisk och djupt benediktinsk. Men är det också en tanke i vårt hjärta? Är vi medvetna om att vi och allt annat som finns till är till för Guds skull, för att förhärliga, lovsjunga och tacka honom. Den helige Benedictus kan hjälpa oss att återfinna detta ursprungliga skäl för världens och vår existens.
Kyrkans liturgi börjar varje dag med invitatoriet, där vi ber: "O, att ni i dag ville höra Herrens röst." Herrens röst ekar i hela existensen, i hela skapelsen, liksom det ekar här innanför kyrkans murar. Det ekar till Guds lov i hela världen. Men vi måste lära oss att upptäcka lovsången. Vi måste lära oss att höra den, se den och erfara den. Därför får vi ibland ett långt liv här på jorden, så att vi får en chans att känna igen lovsångstonen bland de andra tonerna. Därför är det så viktigt att våra öron lär sig att lyssna till detta språk. Psaltaren lär oss att allting prisar Gud. Det gäller köld, hetta, frost och stjärnor, grisar och elefanter. Ja, vi skulle kunna räkna upp alla varelser som finns under himlen och se att var och en har sin ton i lovsången.
Det gäller också oss människor, som är skapelsens prästerskap och som på ett medvetet sätt skall bära fram lovsången inför Guds härlighet. Vi har alla vår ton. När den fattas blir lovsången lite fattig eller falsk. Därför är det så viktigt att vi blir medvetna om att vi alla har en personlig inbjudan att delta i skapelsens lovsång och att det inte finns några undanflykter, för då skulle vårt liv bli förfelat. Då skulle det aldrig riktigt bli vad det skulle vara. Därför behöver vi ståndigt påminnas om uppmaningen till lovsång.
Den helige Benedictus, Västerlandets fader, har bidragit till att vår del av världen har tagit på sig lovsången som en oändligt viktig uppgift. Men i vår tid glömmer man ofta bort lovsången för att istället lyssna till annan musik. Dock skulle vi kunna lära oss något även av dem som ständigt är uppkopplade på musik och alltid hör en slags bakgrundsmusik. Vi har också samma möjlighet att höra lovsången i bakgrunden. Den ekar ständigt i den värld som är Guds, men vi måste lära oss att lyssna på den och bli medvetna deltagare i lovsången. Det gör vi här och nu. Vi har kommit hit i dag för att lovsjunga Gud. Efter högmässan kan det dessutom bli lite trevligt under kaffestunden. Men lovsången kan också fortsätta medan vi höjer kaffekoppen. Hela den kristna traditionen vill lära oss är att allt det vi gör, lever, kämpar med, lider av och gläder oss över kan bli en del av lovsången till Guds ära. Vi är alltid uppkopplade till lovsången. Det är bara vårt medvetna nej, syndens fasansfulla möjlighet som stänger av lovsångsknappen. Men vi behöver påminnas om kallelsen till lovsång. Varje morgon sätter vi på lovsångsknappen innan vi sätter på radion för att höra på nyheterna. Om vi har hunnit sätta på lovsångsknappen, då blir också nyheterna, tidningen och frukostägget en del av vår lovsång och tacksägelse till Guds ära.
Vi klagar ibland över att vi lever i en sekulariserad miljö, där vi inte får hjälp att leva i Guds närvaro. Men egentligen beror det på oss själva om vi lever i lovsång eller inte. Överallt kan vi se tecken och påminnas om att den levande Guden är den som håller hela skapelsen och oss i sin hand. Därför behöver vi en allt djupare förening med Jesus Kristus som har kommit för att frälsa världen. Gud har blivit människa för att skapelsens lovsång skall bli fulltonig. Det är bara Gud själv som kan få det skapade att bli vad det är i hans intention och mening. När Jesus Kristus kommer till oss har vi inga undanflykter längre för han frambär ständigt lov, pris och ära till sin himmelske fader.
Genom vårt dop är vi delaktiga av lovsången. Inom oss ekar den alltsedan vårt dop. Vi är genom dopet en liturgisk varelse, en homo liturgicus. Men vi måste gång på gång påminnas om det. Varje dag får vi på nytt ett lovsångserbjudande. Vi måste sedan låta lovsången ske. Det är därför den dagliga bönen är så viktig. I sin stora vishet och godhet förmanar Kyrkan oss att börja dagen med morgonbön och sluta med aftonbön. Sedan försöker vi bli kvar i bönens klimat. Allt detta kulminerar i söndagens liturgi i mässan.
Vi tycker ofta att vi inte får tillräcklig hjälp i en sekulariserad miljö. Men vi skulle kunna vända på det hela och säga, att då blir uppdraget ännu tydligare. Om vi är de enda troende i skolklassen eller på arbetsplatsen, blir uppgiften ännu mer personlig för var och en av oss. Om inte jag lovsjunger och förhärligar Gud, då tystnar lovsången och går i graven. Det är kanske Guds mening och speciella nåd för oss att få leva i ett sekulariserat klimat, eftersom vi blir ännu mer personligt tilltalade och uppfordrade att stå inför Gud i lovsång, bön och tillbedjan. Vi får tro på Guds ständiga försyn. Om vi föds i en mer from och tillbedjande miljö är det uttryck för Guds försyn. Men om vi lever här och nu i en miljö utan många yttre tecken på tillbedjan är det Guds personliga gåva till oss för att vi skall göra något stort av vår situation.
Jag tycker mig märka och gläds över att det finns många som ser som sin uppgift i dagens Sverige att leva i lovsång. Man kan be rosenkransen på tunnelbanan. Här på Österlen finns det ingen tunnelbana, men det finns bussar. Också där är vi uppmanade att frambära lovsång och tacksägelse till Gud. Det finns tecken till lovsång i naturens skönhet och människors godhet. Allt kan ge oss en ton på lovsångsvägen, om vi har längtan och vilja att lovsjunga. I sista hand kommer det an på vår längtan. Vill vi leva i lovsång och tillbedjan inför Gud eller går vi till kyrkan bara för att få lite tröst? Ser vi det som en viktig uppgift att delta i den lovsång som Kyrkan bär fram. Risken är att vi blir andliga konsumenter i konsumismens tid, att vi har samma mönster som vi har på Ikea när vi kommer till kyrkan. Det är inte bara en tom fantasi utan en frestelse att bli så indragen i vår uppgift att vara konsumenter att vi också ser religionen, kyrkan och gudstjänsten som en fin produkt som skall tillfredsställa våra andliga behov.
Därför är det så befriande med den katolska synen, att mässan alltid har ett oändligt värde, vare sig den bärs fram på ett högtidligt sätt i ett benediktinkloster eller av en präst som knappt kan uttala orden på svenska. Mässan är Kristi eget offer som frambärs till Fadern för att försona oss och ge oss möjlighet att en gång träda in i den himmelska lovsången. I himlen har vi inget annat att göra än att lovsjunga. Där finns inte Ikea och allt det andra som fyller vår vardag här. Där får vi lovsjunga och förhärliga Gud. Har vi inte börjat lovsjunga här på jorden fordras det en lång tillvänjningsprocess, det vi kallar skärselden. Om inget annat skäl hjälper oss att vilja leva i lovsång kan det vara det själviska, att slippa den långa tillvänjningsprocessen.
Det är vår största glädje att vi får lovsjunga Gud. Men det kan ta tid för oss att inse att det är så. Hur många predikningar vi än hör, hur många böcker vi än läser, har det svårt att tränga in i oss att den djupaste glädjen och den djupaste befrielsen från själviskhetens tyranni är att stå inför Gud i lovsång, tillbedjan och tacksägelse. När så sker faller problemen bort av sig själva. Depressionerna och allt annat som tynger oss dunstar bort. Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp otaliga skäl för ett liv i lovsång. I sista hand är det bara Guds personliga tilltal till var och en som kan hjälpa oss att förstå att det faktiskt är så att vi är skapade för att förhärliga Gud, både här på jorden och sedan en gång i evigheten, och att det är vårt naturliga element som gör att vi trots att det finns så lite yttre tecken på denna tillbedjan och lovsång får ett personligt uppdrag att sjunga vår ton i denna lovsång. Det får vi börja med varje dag på nytt. Vi kan tycka att det är svårt. Ja, det är svårt men något stort.
Låt oss därför i dag be den helige Benedictus om hjälp - vi får ju också hjälpa varandra att komma in i lovsång - så att han hjälper oss och hela vår värld att återupptäcka att vi tillhör en lovsjungande världsdel, att denna värld är en värld i ständig glädje och tillbedjan inför Guds härlighet. Vi kan lära oss att lovsjunga av allt som finns till - av svalorna som flyger här utanför, av grässtråna som vajar för vinden, men också av människor som säger nej till Gud. Ett nej till Gud kan alltid väcka ett ännu tydligare ja i en annan människas hjärta. Det får vi aldrig glömma. När vi ser synden både i Kyrkan och i världen, så är det för att vi skall sjunga ett ännu mer rungande ja till Guds härlighet, för att vi skall ta på oss uppgiften att verkligen hålla lovsångens låg vid liv. Det är min önskan till er alla att den helige Benedictus inte släpper taget om er när ni lämnar kyrkan utan fortsätter att påminna er. Det är helgonens uppgift att tjata när ingenting annat hjälper. Allting kan förändras, när vi verkligen litar på att vi har himmelska vänner som inte släpper taget om oss hur ljumma vi än kan vara.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
+ Anders Arborelius
