Vart är vi på väg? Vad är meningen med vårt liv? Varför har Gud skapat oss? Dagens högtid, Epifania, Herrens uppenbarelse, vill förklara för oss det som är den djupaste meningen med vårt liv här på jorden. Och egentligen kan vi aldrig förstå varför vi lever om vi begränsar vår horisont till livet här på jorden. Hur kan man förklara meningen med livet för någon som bara har detta jordiska perspektiv, när man betänker alla de fasansfulla lidanden som människor får gå igenom och som de kan tillfoga varandra? Livet kan helt enkelt inte bara vara något som vi får här på jorden, inte bara något vi kan se, mäta, analysera och dissekera. Livet, Guds stora gåva till oss, måste ha sitt ursprung i honom och få sitt mål i honom. Dagens prefation försöker sammanfatta denna djupare mening: "Han trädde fram i vår dödliga natur för att skänka oss den odödliga härligheten åter." Gud vill dela vårt liv och låta oss dela hans liv. Därför blir han en av oss i Jesus Kristus. Gud har inte bara skapat oss för att dö utan för att få leva i all evighet och dela hans odödliga härlighet. Målet för vårt liv ligger i honom, i hans eviga härlighet som är vårt enda rätta element. Vi kan bara bära detta jordiska livs alla vedermödor, om vi anar att vi är skapade för något mer. Vi kan bara vörda och respektera vår nästa, även den som vi inte har minsta sympati för, när vi vet att hon liksom vi är skapad som ett unikt mästerverk för att i all evighet förhärliga Gud och dela hans eviga existens.
Redan i det gamla förbundet förstod man att människan var skapad för denna Guds härlighet. Profeten Jesajas ord visar oss detta: "Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig. Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig" (60:1). När Gud blir människa i Jesus Kristus blir detta till fullo uppenbarat inför världens förvånade ögon. Guds oskapade härlighet, som våra jordiska ögon aldrig skulle kunna uthärda, skiner fram i ett oansenligt litet barn som läggs i en krubba. Gud döljer sin härlighet för att inte skrämma slag på oss. Men med trons inre öga kan vi känna igen den fördolde Guden i detta barn. I alla tider och miljöer finns det människor som kommer att känna igen universums Herre och Skapare i barnet och vill hylla honom. De österländska stjärntydarna, de vise männen, är urbild för alla dem som från tidens början till dess slut, från världens ena ände till den andra, skall falla ner och tillbe den människoblivne Guden. Hur mycket man än vill förneka och fördunkla inkarnationens sanning, kommer det alltid att finnas allt slags människor, både visa och olärda, rika och fattiga, som utan mänsklig hänsyn faller ner, hyllar och tillber Jesusbarnet. De inser att detta lilla barn är vår enda räddning. Bara han kan yppa tillvarons innersta hemlighet. Bara han kan förklara livets gåta. Bara han kan ge vår tillvaro en mening, när allt tas ifrån oss. Bara han kan få oss att älska våra fiender och förlåta dem som förföljer oss. Bara han är värd att hyllas och tillbes.
Epifania, Herrens uppenbarelse kompletterar och förklarar julnattens mysterium. Därför är det så synd att så pass få människor söker sig till kyrkorna på denna högtid. Här tas ju täckelset bort. Här yppas den djupare hemligheten med inkarnationen, med Guds människoblivande och vår gudomliggörelse. "Du som denna dag", ber vi i dagens kollektbön, "med stjärnan ledde hedningarna till din enfödde Son, led även oss, som redan känner dig i tron, till att skåda hans härlighet i himlen". Vi behöver alltså ledas vidare på trons väg, så att vi förbereder oss på den dag då vi skall få skåda Guds eviga härlighet i himlen. Våt tro måste mogna och fördjupas. Vi behöver detta himmelska perspektiv för att orka med detta livets hårda prövningar. Tyvärr ser vi idag att många människor omkring oss ofta saknar denna motståndskraft och inte kan klara av de problem som möter dem. Sjukdom, arbetslöshet, depression, spruckna relationer får dem lätt på fall och kan leda till utbrändhet, sammanbrott, självmord. Den levande tro som leder fram till att vi skall få skåda Gud i hans eviga härlighet, ja, få del av den och förvandlas av den, ger oss just denna motståndskraft som så många saknar. Naturligtvis är det inte någon mirakelmedicin, som gör oss okänsliga för livets lidanden. Tvärtom blir vi ofta mer känsliga för andra människors lidanden och lider just av att se att så många inte klarar av att leva, men vi får ett djupperspektiv eftersom vi inte begränsar vår tillvaro till denna jordiska existens. Men för att bära oss igenom det tunga och svåra måste vår tro vara levande. Det räcker inte med den halvljumma tro som tyvärr många kristna tycks nöja sig med.
Det lilla svenska ordet "yppa" tycker jag är ett sällsynt vackert ord, som vi använder alltför sällan. Och det passar verkligen utmärkt väl för dagens högtid, när Gud yppar sin hemlighet, sin plan och sin oändliga godhet i barnet i krubban. Liksom dåtidens vise män får vi, om vi är lika visa som de, ta emot detta stora som Gud har yppat för oss. Paulus uttrycker det på sitt sätt: "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi" (Ef 3:6). Paulus som aldrig upphörde att vara stolt över sin tillhörighet till det utvalda folket brister ut i glädje över att hedningarna också får dela denna Guds utkorelse, men han upprepar självmedvetet tre gånger detta som vi. Judar och hedningar har blivit ett i Kristus. Alla folk och stammar, alla raser och nationer, alla språk och kulturer finner sin fulla rikedom och blir ett i tillbedjan av Jesusbarnet. De vise männen symboliserar de hedningar som i alla tider skall hylla det lilla judebarnet, han som kan försona allt och alla och föra oss fram till Faderns härlighet. "Och folken skall vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig" (Jes 6). Idag får detta ljus lysa över oss alla och leda oss vidare, så att vi med tillit och förtröstan går vidare på vår livsväg, eftersom vi vet vad som är vårt mål, vilken mening som livet har och vem som ger oss allt detta: Jesus, bara Jesus och ingen annan.
+Anders Arborelius ocd
