Augustinus ger oss en sammanfattning av hela Jesu existens utifrån hans skönhet:
"Vacker är han i himlen, vacker på jorden, vacker i modersskötet, vacker i föräldrarnas armar, vacker i undren, vacker under gisselslagen, vacker när han ger sitt liv, vacker när han tar det åter, vacker på korset, vacker i graven, vacker i himlen". Vi är vana att tänka på Jesu godhet, sanning och barmhärtighet, men hans skönhet kanske vi inte mediterar över så ofta. Och så är förstås frågan vad vi menar med skönhet? Jesu skönhet kommer inifrån och återspeglar hans gudamänskliga väsen, som är helt rent och fritt från mänsklig synd. Därför kan vi egentligen inte riktigt föreställa oss vad en sådan skönhet innebär. Och det är just det som är vår meditation: vi kan aldrig få full insikt i hur vacker Jesus är under vårt liv här på jorden. Alla våra föreställningar om mänsklig skönhet kommer till korta. Konstnärer har i alla tider försökt teckna Jesu skönhet, men de kan bara ge oss en aldrig så liten aning om hur vacker han egentligen är. Först i himlen kan vi se Jesu härlighet och låta oss bländas av hans skönhet. Här på jorden skulle vi aldrig kunna uthärda denna skönhet.
Men det finns ändå någonstans här på jorden, där vi kan få en lite djupare inblick i Jesu sanna skönhet. Det är i vår lidande medmänniskas plågade ansikte. Jesu heliga ansikte skymtar fram, när vi betraktar den människa som på ett eller annat sätt får dela Jesu lidande. Och allt mänskligt lidande är i grund och botten en delaktighet av Jesu lidande, eftersom han tog på sig det när han blev människa för att frälsa oss. I den mest förnedrade, plågade och sargade människa lyser något av Jesu fördolda skönhet alltid igenom. Det är livsavgörande för oss att lära oss att känna igen Jesu skönhet i vår lidande medmänniska. Gör vi det kommer vårt sätt att leva att förändras, förfinas och fördjupas. Också vi får då del av denna fördolda skönhet, som mer kommer inifrån än utifrån samtidigt som den alltid visar sig utåt i vårt sätt att möta vår lidande nästa.
Vi är vana att se på Jesu födelse som något romantiskt och vackert i gängse mening. Och visst är det vackert, ja, det vackraste man kan tänka sig: Gud blir ett litet barn för att vinna vår kärlek. Han vädjar till det bästa inom oss. Men födelsen i Betlehem var ingen romantisk idyll. Jesus föds som ett hemlöst litet barn som inte släpps in någonstans, Han läggs i en smutsig matho där djuren gruffar i sig sin äckliga mat. Men just i denna fattigdom och utsatthet lyser Jesu skönhet fram. Han som kom för att ta sig an de förtryckta och förtrampade. Han som kom för att bli ett med de mobbade och föraktade. Han som kom för att rädda det som var förlorat. Han som kom för var och en av oss i vår sårbarhet och synd. Han som inte skydde smutsen i ett stall för att visa oss vad den sanna skönheten är.
Redan i krubban anar vi korsets konturer. Den skönhet som Gud valde när han blev människa är inte den ytliga skönhet som lyser emot oss på reklampelare eller i dam- och herrtidningar. Julen ställer oss alla inför ett val som det inte går att undfly. Vill vi efterfölja honom som valde krubbans och korsets skönhet eller ej? Gång på gång får vi möjlighet att göra detta val. Hela vårt liv är uppfyllt av valmöjligheter. Jesus vill möta oss överallt och alltid. Han har tusen och åter tusen möjligheter att göra det, men till vår stora förtret förklär han sig för det mesta för att se om vår kärlek är äkta. Om vi verkligen lever av tron och ser på allt med trons blick, kan vi lära oss att känna igen Jesus när han kommer till oss på detta sätt: i det lilla och försumbara, i det till synes obetydliga och förbisedda, i det brutna grässtrået och den släckta veken. Inför krubban kan vi lära oss ofantligt mycket. Men vi måste akta oss mycket noga för idyllens ständiga frestelse. Vi får inte göra julens mysterium till något oförargligt. Visst finns det julefrid och julglädje, men den äkta glädjen är liksom den äkta skönheten annorlunda och just därför så spännande. Så sök den, det kommer ni inte att ångra. Den sanna glädje som Jesus ger oss del av kan aldrig tas ifrån oss. Lika lite som vi till fullo kan förstå hans skönhet kan vi förstå hans glädje, för ibland möter den oss i sorgens och tårarnas förklädnad. Barnets tårar i krubban är också källa till vår glädje över Guds fördolda skönhet.
+Anders Arborelius ocd
