När Gud blir människa och föds i Betlehem döljer han sin härlighet och sitt upphöjda majestät. Han kommer i ödmjuk och ringa gestalt för att visa att han älskar det som är ödmjukt och ringa i denna världen. Därför är det egentligen bara de ödmjuka och ringa i alla tider, som verkligen känner igen honom omedelbart och faller ner i tillbedjan för honom. Men Gud vill också frälsa de höga och rika, de mäktiga och likgiltiga. Gud har inte bara kommit för de goda och rättfärdiga. Han har kommit för alla. Han låter sin sol gå upp över onda och goda. Ingen människa är utesluten från hans kärlek. Ingen kan vara så ond eller dålig, att Gud vänder sig bort från henne och säger: jag älskar inte dig, jag vill inte frälsa dig. Gud vill ge alla ett nytt hjärta. Guds frälsningsvilja gäller alla människor i alla tider. Men inte alla vill ta emot honom. Ändå gör han det yttersta för att alla människor skall känna igen honom, vända sig till honom med förtröstan och tillbedjan, för att han skall kunna rädda dem och ge dem sin eviga härlighet. Gud vill slösa sin godhet över alla. "Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig", sade profeten Jesaja.
I dagens evangelium möter vi tre högt uppsatta hedningar. I traditionen har man ibland talat om tre kungar, tre vise män eller tre stjärntydare. Hursomhelst, det rör sig om fint och rikt folk, inte om fromma judar. Budskapet som vi får i evangeliet idag är helt tydligt: Jesus vill dra till sig människor av helt olika bakgrund. Ingen är utesluten. Och när människor inte förmår urskilja Gud i det lilla ringa barnet i Betlehem, får stjärnan leda dem dit. Ibland kan Guds makt och härlighet lysa igenom redan här på jorden för att förmå de klentrogna att ändå falla ner i tillbedjan inför den människoblivne Guden. Dagens högtid, Epifania, innebär att Herrens härlighet uppenbaras för alla folk för att leda dem till nytt liv och frälsning, alltså att få del av Herrens egen härlighet. Men för att kunna ta emot denna Herrens härlighet, måste man göra sig liten och ödmjuk och falla ner i tillbedjan inför det fattiga barnet i krubban. Och det är just det som dessa tre österländska stjärntydare gör när de äntligen har hittat rätt: "de föll ner och hyllade honom". De trodde först att de skulle få hylla judarnas nyfödde kung i ett palats, men de fick böja sig ner och hylla ett fattigt spädbarn i ett stall. De fick göra avkall på sin värdighet och sin vishet, ja, på allt vad de hade byggt sin existens på för att möta Gud i det som inte hade något anseende eller inflytande i denna världens ögon.
Likadant förblir det i alla tider och miljöer. De som vill finna vägen till den sanne Guden och hans härlighet, måste också bli små och ödmjuka. De måste lämna sin makt och sitt inflytande bakom sig, sina drömmar om jordisk rikedom och position i samhället. De måste vara beredda att bli till åtlöje i människors ögon. Världen är sig förvånansvärt lik. Ännu idag är det så svårt för många att fatta, att Gud en gång för alla har valt ödmjukhetens och fattigdomens väg för att komma oss människor till mötes och att vi bara kan finna honom på den vägen. Det är som om Gud i varje tid och varje miljö på nytt måste hjälpa oss att förstå det som han uppenbarat en gång för alla i Betlehem. Också vi som vågar kalla oss kristna har så svårt att lita på att det verkligen är i det lilla och ringa som Gud kommer till oss och som vi måste gå till honom. Drömmar om inflytande och maktpositioner sitter så djupt i vårt hjärta och det är så smärtsamt för oss att inse hur fåfängliga dessa drömmar är. Kanske det är just detta som är Guds mening med den sekularisering och den kompakta likgiltighet för Gud som vi så ofta möter? Guds tilltal möter ju oss i det som sker i världen och i historien, som fortsätter att vara frälsningshistoria. Även i det som synbarligen tycks motsäga Guds mening finns hans fördolda tilltal till det djupaste inom oss Så var det på Jesu tid och så är det i vår tid. De flesta av Jesu samtida, vare sig de var fromma judar eller religiösa hedningar, hade så svårt att känna igen den fördolde Guden i honom. De ville se Guds härlighet. De ville ha en Gud som kom på skyarna i makt och prakt. Men han lades i en smutsig matho bland djuren.
Epifania, Herrens uppenbarelse, rymmer en evig sanning, som sedan måste bli tydlig i den tid och den miljö vi lever i. Men själva grundtemat är alltid detsamma: Guds eviga, himmelska härlighet kommer till oss i fördold gestalt för att locka fram det bästa och djupaste inom oss, vår ödmjuka överlåtelse till en Gud som kommer i ringhet och ödmjukhet. Alla jordiska drömmar om makt och prakt kommer på skam. Alla drömmar om att Herren vill ge Israel - eller Kyrkan - en maktposition och inflytande i denna världen kommer på skam. När Gud blir en av oss människor i Jesus Kristus blir hans plan, hans frälsningsplan uppenbar för oss. Han vill nå oss med sin frälsning underifrån, genom att bli liten och svag vädjar han till vår djupaste kärlek, till det bästa inom oss. Han vill ena alla folk och raser, alla nationer och språk och göra dem till ett. "Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi" skriver Paulus (Ef 3:6). Guds folk Israel blir ett universellt folk, ett katolskt folk. Israel blir Kyrka. Alla jordens folk skall falla ner och tillbe barnet i Betlehem. Alla folk blir ett enda Guds folk.
Epifania, Herrens uppenbarelse i ödmjukhet, får en speciell accent i vår tid,
där teknik, vetenskap och ekonomi har tagit över makten och tolkningsföreträdet. Därför får det lilla barnet i krubban en profetisk sprängkraft. Genom sin blotta existens sätter det den rådande ordningen i fråga på ett mycket radikalt sätt. Barnet är farligt. Barnet måste undanröjas. Så tycks det alltid ha varit. Herodes ville bli av med barnet - och i vår tid vill många tysta och undanröja Barnet. Men ändå fortsätter barnet i Betlehem att sträcka ut sina armar för att omfamna hela världen och ge det sin kärlek, sitt ljus, sin härlighet. Och därför fortsätter människor av alla slag att falla ner i tillbedjan; rika och fattiga, goda och onda, ja, hela den saliga blandning av människor som befolkar vår jord. Alla är välkoma. Alla vill Jesusbarnet frälsa. Men han tvingar ingen. Som alla spädbarn vädjar han om vår kärlek. Låt honom inte vädja förgäves.
+Anders Arborelius ocd
