Varje gång jag kör in i Järfälla kommun gläds jag över kommunens vapen, där vi ser Jesus som det segrande Lammet med korsfanan. Uppståndelsen har öppnat Guds eviga liv för oss. Himlen är inte stängd. Genom att lida och dö för oss har Jesus, Guds människoblivne Son, öppnat evigheten för oss. Uppståndelsen innebär också att något av vår mänskliga natur nu lever i Gud själv, i Treenigheten inre. Guds enfödde Son blev människa i Jesus och när Jesus åter vänder till sin Fader förblir han människa. Treenigheten är sig inte riktigt lik efter uppståndelsen - om vi skall uttrycka det på mänskligt sätt.
När vi idag firar Heliga Trefaldighets dag får vi se rakt in i solen. Vi får se på Gud sådan han är i sig själv. Han uppenbarar sitt inre för oss. Och i hans inre finns av all evighet kärlek, gemenskap, relation, dialog. Ovan tid och rum lever Fadern och Sonen i en evig och oupplöslig kärleksförening i den Helige Andes enhet. Vi kan aldrig förstå med vårt begränsade förstånd att Gud kan vara både en och tre: en i tre och tre i en. Det är inte en matematisk formel utan en sanning som vi måste falla ner och tillbe. Vi skulle aldrig ha kunnat räkna ut att Gud såg sådan ut, därför måste Gud bli människa och själv berätta det för oss. Och det är det som Jesus gör i hela evangeliet, där han ständigt talar om sin barmhärtige Fader och att han vill sända Anden till oss när han återvänder till Fadern. Men Jesus använder aldrig ordet Treenighet, det är Kyrkan, som under Andens ledning har kommit fram till detta begrepp. Det är ett av de tydligaste tecken på den fullmakt som Jesus lämnat efter sig till Petrus, de andra apostlarna och deras efterträdare, att de får formulera den tro på den treenige Guden som Jesus talat om i sin förkunnelse och i sina liknelser. Kyrkans mer teologiska framställning är bara ett troget eko av det som Jesus har sagt och gjort.
När vi döps blir vi Guds tempel. Hela Guds treeniga verklighet tar sin boning i oss. Därför måste vi ha stor vördnad för vår egen värdighet - och likaså för de andras - och försöka leva i enlighet med den värdighet vi har fått. Ögonblick för ögonblick kan vi älska och tillbe Treenigheten i oss själva. Gud är aldrig långt borta. Han lever ständigt i oss. Inifrån drivs vi av den Helige Ande att ropa i och med Sonen: Abba, Fader! Vi får del av Sonens inre förhållande till hans älskade Fader och vi får upprepa hans heliga namn, det namn som Sonen av all evighet uttalar med oändlig kärlek. Inifrån får vi älska Gud. Gud i oss älskar Gud. Sonen i oss hjälper oss att älska Fadern. När vår egen kärlek inte räcker till får vi med gott samvete använda Sonens kärlek både för att älska Fadern, andra människor och oss själva. Tänk på det när det är svårt att älska Gud, din nästa - eller dig själv! Vi har fritt tillträde till hela detta oändliga kärlekskapital inom oss, som dopet har gett oss del av. Det levande vattnet finns inom oss. Dopkällan har inte torkat ut. Och tycker vi att det bara är torrt och tomt inom oss, då är det ett tecken på att vi måste göra en riktig djupdykning ner i det levande källflöde som Treenigheten utgör inom oss.
Hur kommer det sig då att så ytterst få kristna är medvetna om vilken härlighet de bär inom sig? Ja, det är något jag aldrig har kunnat förstå. Hur kommer det sig att man inte jublar och faller ner i tillbedjan? Kanske har man aldrig förstått sig på Treenigheten och tycker att det låter torrt och spekulativt. Man tror kanske att det är en torr dogm som inte har något med livet att göra. Därför är det så viktigt att komma ihåg att man bara kan närma sig den treenige Guden på knä, i bön, i tillbedjan, med vördnad. Och i vår högljudda tid där vi ständigt blir överösta med en massa ord och andra röster, är det svårt att hitta fram till tillbedjans tystnad, som är Treenighetens klimat. I varje mässa skall det finnas ögonblick av tystnad just för att vi skall kunna öppna oss för den treenige Guden och göra en djupdykning ner i hans levande vatten, som ständigt flyter upp inom oss. I varje mässa påminns vi från början till slut om Treenigheten: vi hälsas med korstecknet som åtföljs av "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" och vi sänds ut med välsignelsen i samme treenige Guds namn. Dessemellan är det fullt av hänvisningar till Treenigheten under hela liturgin. Kanske det vore bra att någon gång roa sig med att räkna hur många gånger Treenigheten dyker upp under mässans gång!
I dagens evangelium ger Jesus sin Kyrka instruktion om hur hon skall sprida det goda budskapet om Guds treeniga kärlek. Det första är att gå ut: vi sänds ut för att göra alla till lärjungar. Vi är hans instrument för att nå ut till varje människa med den goda nyheten om Guds kärlek. Vi är viktiga, för vi bär den treenige Guden inom oss. Vi är uppfyllda av hans kärlek. Det andra är att ge människor del av detta: döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Vi alla, hela Kyrkan vill dela med sig av dopets nåd. Gud vill bo i fler och fler människor och göra dem lyckliga genom sin närvaro. Det tredje är att undervisa: lär dem att hålla de bud jag har gett er. Nu börjar det bli lite jobbigare, men ändå är det helt logiskt: Jesus har gett oss vägledning och bud för hur vi skall leva för att nå fram till målet. Vi människor måste ständigt ha Jesus inför ögonen och se på hur han levde och det är sammanfattat i buden. Det fjärde är ett underbart löfte från Jesu sida: jag är med er alla dagar till tidens slut. Vi är aldrig ensamma och övergivna. Jesus är alltid med oss på vår väg. Gud lever i oss i varje sekund av vårt liv. Den Helige Ande som bor i vårt hjärta upphör aldrig att inspirera och leda oss. Himlen har redan börjar, eftersom Gud finns i oss.
Dagens fest är den första av de s.k. "dogmatiska högtiderna", som vi får fira för att bli påminda om det väsentliga i vår tro. Efter Heliga Trefaldighet kommer Kristi Kropps och Blods högtid, då vi får vörda Jesu sanna närvaro i eukaristin. Sedan kommer Jesu Hjärtas högtid, då vi i Jesu sårade hjärta får se hans oändliga kärlek till oss som fick honom att dö för rädda oss. Det är nog ingen tillfällighet att vi får fira dessa högtider i sommarens början: då har vi mycket att meditera över under vår ledighet. Också då är Gud det viktigaste för oss.
+Anders Arborelius ocd
