Biskop Hubertus föddes i Osnabrück i Tyskland 1923. Under Andra världskriget var han värnpliktig marinofficer. Efter kriget studerade han juridik men upptäckte sin kallelse till präst och började läsa teologi. Han prästvigdes 1952 och verkade därefter som präst bland flyktingar i Hamburg. Efter doktorandstudier och disputation i Rom hade han olika tjänster i kyrkan i Tyskland. 1975 blev han regionbiskop i Hamburg och tre år senare biskop i Stockholms katolska stift. Då hade biskopsstolen varit vakant i två år sedan biskop Taylor gått bort.

I en intervju med biskop Hubertus, som journalisten Björn Nilsson gjorde för Katolsk kyrkotidning inför biskopens 70 årsdag, sa han så här om att komma till Sverige - som han besökt vid två tillfällen innan han blev Stockholms biskop:

- I Hamburg var åtta av tio i församlingarna infödda tyskar. Här i Sverige är proportionen omvänd, och det var den första utmaningen... Man kan säga att mitt erfarenhetsregister breddades radikalt. Som biskop i Stockholm träffade jag alla sorters människors. Alla. Från kungafamiljen och andra samhällsspetsar till utvisningshotade invandrare.

Under biskop Hubertus ledning tog stiftets organisation allt mer form. Han var angelägen om att katolikerna runt om i landet skulle få sina egna församlingskyrkor och 80-90talen fick se detta bli verklighet. På samma sätt utvidgades verksamheten genom att fler personer anställdes på biskopsämbetet och kateketcentralen. När han 1987 fick en hjälpbiskop, William Kenney, blev det möjligt att utveckla Caritas, ett arbete som biskop Hubertus alltid varit mycket angelägen om.

1995 bjöd biskop Hubertus in till en stiftssynod. Inför den bad han alla katoliker i stiftet att skriva till honom och berätta vad de har för erfarenheter och vilka frågor de tyckte var viktiga för katolska kyrkan i Sverige. Resultatet blev två spännande synodveckor med bitvis hårda förhandlingar. Biskop Hubertus fick då tillfälle att ge prov på sin goda diplomatiska förmåga och förmåga att fatta klara beslut. Den tuffa men samtidigt kärleksfulla stämningen på synoden imponerade stort, inte minst på de ekumeniska observatörer som biskop Hubertus varit mån om att bjuda in.

En av de många höjdpunkterna under biskop Hubertus episkopat var Johannes Paulus II besök i Sverige i juni 1989. Det var första gången någonsin som en svensk biskop tog emot en påve i sitt land. Besöket var också en ekumenisk angelägenhet, och det var en stor glädje för biskop Hubertus att svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop Bertil Werkström närvarade och tog emot påven med stor entusiasm.

Efter sin pensionering flyttade biskop Hubertus kvar i Sverige, i en lägenhet vid S:t Clemens församling i Helsingborg. Där fanns närheten till Tyskland dit han gärna körde själv med sin Mercedez-Benz.2004 valde han att flytta till Osnabrück.

Under de sista åren var biskop Hubertus till och från sjuk och vistades i perioder på sjukhus. Men trots det besökte han ofta och gärna Sverige och var engagerade i vad som hände här och i kyrkan i världen. Sista besöket i sitt forna stift blev i november 2007, då han till mångas stora glädje och förvåning oväntat dök upp på avskedsmottagningen för den dåvarande nuntiten i Stockholm.

Biskop Hubertus avled 4 november 2009.

I sitt julbrev till katolikerna 1998 tackade biskop Hubertus katolikerna i Sverige för allt han fått vara med under tiden som biskop.  Så här skrev han då: " Vi katolska kristna har ett stort ansvar för kristenhetens enhet. Med Guds hjälp har vi - så får vi hoppas - bevarat sanningens och nådens fullhet, inte bara för oss utan för våra medkristna och för alla våra medmänniskor. Det är ett arv som Gud har anförtrott åt oss! Vi måste varje dag på nytt vara trogna och trovärdiga förvaltare."