Vallfärder är kända i många religioner sedan urminnes tid. I Gamla Testamentet kan vi lära om israeliternas vallfärder till Jerusalems tempel. De som deltog i en vallfärd brukade kallas pilgrimer (av lat. peregrinus, främling). Sedan kristendomen blivit den allmänna religionen i det Romerska imperiet uppstod ganska snart sådana färder till speciella platser, t.ex. det Heliga Landet, en bekant pilgrim dit var kejsarinnan Helena, Konstantines den stores Moder. Andra pilgrimsorter var apostlarnas gravar i Rom, Santiago de Compostela med S:t Jakobs grav i Spanien os.v.. Olika länder fick efterhand platser där något helgon levt och verkat, t.ex. Cantebury i England: S:t Thomas Becket, Tours i Frankrike: S:t Martin, S:t Olov i Nidaros, S:t Erik i Uppsala o.s.v. När vi tänker på vallfärder i samtiden finner vi först om ovannämnda, Lourdes och Fatima där Jungfru Maria uppenbarat sig på 1800- och 1900-talet. Vi får inte heller glömma Czestochowa i Polen och Guadalupe i Mexico. Det Heliga landet drar också pilgrimer i våra dagar, trots alla oroligheter. Det medeltida Sverige fick en livligt besökt vallfärdsort, nämligen Vadstena där man vördade S:ta Birgittas reliker.
Dagens katoliker har också möjlighet här i Sverige, att deltaga i vallfärder, t.ex. Mariavallfärden till Oskarström och Rosenkransvallfärden till Marielund utanför Stockholm. Vartannat år, så nu 2009, deltar många i Stiftsvallfärden till Birgittas stad, Vadstena den 5 september. Här möts katoliker från olika delar av landet, svenskar och invandrare, för att under biskopens ledning fira mässa och sakramentsprocession och inte minst, lära känna varandra.
Vallfärdens värde består i att vår tro intensifieras, omvändelse, känner kyrklig gemenskap genom samfällt besök på vallfärdsorten, och förutsätter den rätta avsikten. Detta är ett villkor. En vallfärd bör förberedas och genomföras oavvisligt med att man mottagen försoningens sakrament (bikten), deltager i gudstjänsterna under vallfärden samt mottager den heliga kommunionen. En vallfärd är ingen "söndagsutflykt" i vackert väder, en sådan färd skall göras även om vädret är otjänligt, vandringen kanske är tröttsam och ansträngande, men alltid med gott mod och ödmjukhet. En vallfärd i denna anda kan ha en mycket god inverkan både på mig själv och alla andra deltagare.
F. Bertil Roslund
