I eukaristins liturgi firar vi den handling som Kristus själv instiftade vid den sista måltiden med sina lärjungar. Till hans åminnelse firar vi eukaristin, »tacksägelsen«. I vårt och hela Kyrkans namn lovprisar prästen Fadern för alla hans välgärningar; hela församlingen gör genom acklamationerna (»Helig …«, »Din död, Herre, förkunnar vi …«, »Amen«) detta lovoffer till sitt.

I Andens kraft och genom Kristi egna ord, som prästen uttalar, förvandlas våra gåvor, bröd och vin, till hans kropp och blod. Så blir vår tacksägelse oupplösligt förenad med Kristi offer av sitt eget liv. Genom sin lydnad intill döden blev han det nya förbundets evige präst.

Korsoffret är närvarande i varje helig mässa. När vi firar hans offermåltid måste vi förena oss själva och hela vårt liv med hans liv. Liksom hans armar sträcktes ut på korset och uthärdade tyngden av all ondska i människornas värld, så frambär vi i mässan vår börda och brustenhet, vår smärta över att Gud ännu är utestängd från stora delar av den värld av vilka vi själva är en del. Då tar Gud emot oss och lyfter av oss våra bördor. Vi kommer med oss själva och allt det vi är - förmåga och oförmåga, glädje och lidande - och Gud drar in allt detta i sin gemenskap och för oss så, mitt i vårt jordiska liv, in i sitt rike och det eviga livet.

Genom Herrens bön och genom att i fridshälsningen uttrycka vår försoning med varandra förbereder vi oss för kommunionen. I den förenas hela vårt väsen med Kristus, och så förenas vi ständigt på nytt med honom och varandra till »en enda kropp«. Så kan vi återvända till vårt dagliga liv för att där leva i förnyad kärlek till Gud och medmänniskor. Så omfattas hela vår tillvaro av Påskens mysterium, i väntan på den dag när Gud slutgiltigt för oss genom döden till livet.

Översatt av:  Lars Cavallin

Utgivningsår:  2010

Utgivare: Catholica Bokförlag AB

Läs mer »