Avancerad sökning »

Vår biskop


 största kränkningen av Gud är att döda i Guds namn

    
Den som verkligen tror på Gud och vill efterfölja hans bud kan aldrig svara med våld utan bara med sorg och tårar, när hans Gud och religion blir kränkt.

 

Som troende, vare sig man är kristen eller muslim, är det alltid en chock att det finns människor som säger sig tro på Gud och samtidigt dödar i hans namn och för hans skull. Efter terrordådet i Paris har företrädare för både kristendom och islam uttryckt sin avsky och sitt avståndstagande. 

 

Påven Franciskus har både i ett telegram till ärkebiskopen av Paris, kardinal Vingt-Trois, och i sin predikan i Casa Santa Marta framfört sitt deltagande och sin sorg över det inträffade och fördömt ett sådant brott. 

Många andra ledande religiösa företrädare har i liknande ordalag brännmärkt detta kallblodiga våldsdåd. 

Det finns inget försvar eller förmildrande omständigheter för detta utan ansvaret ligger helt hos dem som begått ett sådant brott.

Att det sedan finns röster från olika håll som menar att Charlie Hebdo genom sina satiriska teckningar har provocerat fram detta terrordåd är ett mycket tvetydigt yttrande.

 

 

Jag kommer ihåg ett möte i Sveriges riksdag efter publiceringen av Muhammed-karikatyrerna, där flera ambassadörer från arabländerna yttrade sig i liknande ordalag.

 

Därför måste man som troende bestämt och utan att sväva på målet stå fast vid att ingen kränkning eller hädelse av vilket slag det vara må kan rättfärdiga våld av något slag.

 

Den som verkligen tror på Gud och vill efterfölja hans bud kan aldrig svara med våld utan bara med sorg och tårar, när hans Gud och religion blir kränkt.

 

När religionen missbrukas och blir en våldsideologi då kränks Gud och religionen som allra mest. Samtidigt måste man lika bestämt ta avstånd från alla attacker mot moskéer, synagogor och kyrkor.

 

Jag förstår till fullo hur svårt och tungt det är för många muslimer just nu när detta våldsdåd har ägt rum, och en del människor tar detta till föranledning för att ta avstånd från islam, ja, från allt vad religion heter.

 

Därför är det så oerhört viktigt att vi alla som är gudstroende med en och samma röst säger: nej, vi kan aldrig, aldrig godta att man dödar i vår Guds namn.

 

Sedan kommer vi till frågan om det ska vara tillåtet att kränka och smäda Gud och dem som tror på honom, alltså om yttrandefriheten ska ha någon gräns. Principiellt måste man hävda att yttrandefriheten alltid måste respekteras liksom samvetsfriheten.

 

Det är oförytterliga mänskliga rättigheter, som ingen stat har rätt att förneka någon.

 

Samtidigt vet vi att vissa länder av olika skäl gör sådana inskränkningar. Vissa länder begränsar yttrandefriheten genom att förbjuda hädelse, andra som Sverige begränsar till exempel vårdpersonalens samvetsfrihet.

 

Men oavsett vad lagar och förordningar säger har människan som Guds avbild rätt till obegränsad frihet att yttra sig och följa sitt samvete.

 

Sedan måste hon naturligtvis använda sin frihet på rätt sätt, med omdöme och med respekt för sina medmänniskor. Det är på denna nivå man måste fråga sig om det är till nytta eller skada att kränka och håna andra människors religion.

 

I ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle som vårt är det svårt att dra gränser för vad som är möjligt och bra.

 

Här står ofta en mer sekulär livsuppfattning i motsats till en religiös sådan, men det behöver inte vara så. Man bör kunna hitta ett modus vivendi – et dicendi – som bygger på ömsesidig respekt.

 

Det är kanske ett av de viktigaste målen att arbeta för i det som vi så vackert kallar ett mångkulturellt samhälle, samtidigt som det ofta är en tongivande kultur som i praktiken har tolkningsföreträdet där.

 

En av de stora och brännande frågor som hela Västeuropa inklusive vårt eget lilla land måste ta på större allvar är att bekämpa utanförskapet och marginaliseringen av muslimer. Jag brukar säga att vi katoliker här i Sverige har varit ett slags ”provkaniner”.

 

Vi har aldrig varit särskilt väl sedda, vi har blivit föremål för hat och kränkningar, nidbilder och vandalisering av kyrkor. Men steg för steg har vi blivit mer och mer accepterade och integrerade i det svenska samhället.

 

Man talar inte längre så mycket om ”den katolska faran”. Man har lyckats övervinna mer och mer av de gamla fördomarna mot ”papisterna”.

 

Det har krävts några århundraden av ömsesidigt utbyte och dialog. Lite cyniskt kan man peka på att tidigare var det bygget av katolska kyrkor som väckte motstånd nu är det bygget av moskéer som man bekämpar.

 

Men ändå får vi tro att det kan finnas en väg till mer samförstånd och mer förståelse för muslimerna och deras tro också här och nu.

 

Därför måste vi alla oavsett tro eller icke-tro göra allt vad vi kan för att ta avstånd från allt våld och stärka dialogen mellan religionerna likaväl som dialogen mellan troende och icke-troende.

 

Religionsfriheten – oavsett om man tolkar den som frihet till eller från religion – är också en oförytterlig mänsklig frihet.

 

Ibland kan den till synes krocka med yttrandefriheten, men det får vi lära oss leva med och söka fruktbara lösningar.

 

+Anders Arborelius ocd

 

2015-01-09

Epifania 2015

1 januari 2015, Maria, Guds Moders högtid


Advent – i väntans tider

Långfredagen 2014 »

Skärtorsdagens kvällsmässa 2014 »

Palmsöndagen 2014 »

Oljevigningsmässa 2014 »

Askonsdagen 2014 »

Fasteherdabrev 2014 »

Pastoral Letter for Lent 2014 »

 Så firar vi fastan 2014  »


 

 

In Laudem Gloriae
Gud till pris och ära

 

(Ef 1:12)

 

Valspråket

"In Laudem Gloriae" är ett uttryck för att allt det jag är och gör skall vara till den treenige Gudens förhärligande.

 

I vår tid har man ofta glömt bort att vår främsta

plikt - och vårt privilegium - är att ära och förhärliga Gud.

 

Människan förminskas inte av det, tvärtom, hon blir större, friare, lyckligare.

Att hjälpa människor upptäcka det är en av mina största önskningar.

 

Ladda ner 

Herdabrev för slutet av Trons år, Kristus Konungens högtid 24.11.2014  

PDF-format

 

 

Biskop Anders Arborelius föredrag  under Trons år

 
 

Fullständigt namn: Lars Anders Arborelius

 

Född: 24 september 1949 i Sorengo, Schweiz. Uppvuxen i Lund med sin mor som var bibliotekarie.

 

Konverterade: November 1969 i S:ta Elisabeths kapell i Malmö.

 

Studier: Fil mag i moderna språk – engelska, spanska och tyska - vid Lunds universitet.

 

 

Kloster: Inträdde i Karmelitklostret i Norraby 1971. Avlade eviga löften i Brügge, Belgien, 1977.

 

Präststudier: Teologi- och filosofistudier i Brügge och Rom. I Rom studerade han vid Teresianum, karmeliternas universitet.

 

Prästvigning: 8 september 1979 i Malmö. Det var biskop Hubertus Brandenburgs första prästvigning i stiftet. 

 

Biskop: Utnämnd 17 november 1998. Biskopsvigd 29 december 1998 i St Eriks Domkyrka i Stockholm av bl a biskop Hubertus Brandenburg och stiftets hjälpbiskop William Kenney cp. Biskop Anders är den förste svenskfödde biskopen i Sverige sedan den lutherska reformationen på 1500-talet.

 

Biskopens valspråk: In laudem gloriae. Gud till pris och ära.

Skriv ut
Copyright © 2015 Stockholms Katolska Stift