Vi är skapade för att få se Gud. Under vår jordiska pilgrimsfärd är våra ögon för svaga för att kunna stå ut med den överjordiska glansen och härligheten från Gud. Mose fick en liten skymt av denna härlighet i den brinnande busken och Jesaja vid sin kallelse liksom lärjungarna på förklaringsberget. Här på jorden kan vi ännu inte uthärda denna härlighet. Vi skulle förtäras och gå under, men ändå, ja, just därför måste vi fortsätta att längta efter att en gång få se Gud sådan han är. Den som älskar vill alltid se den Älskade. Den som älskar vill alltid visa sig för Älskade. Därför väljer Gud att uppenbara sig för oss i mänsklig gestalt. Av förbarmande med oss svaga människor och av hänsyn till våra svaga ögon kommer Gud till oss och blir människa med och för oss. Han döljer sin gudomliga härlighet i ett litet spädbarn i en smutsig krubba i Betlehem. Men Guds härlighet går aldrig att dölja helt och hållet. Hur mycket Gud än anstränger sig så måste hans sanna väsen skina fram. "Herrens härlighet går upp över dig, Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig" (Jes 60:1-2). Profeten Jesaja förebådar den härlighet som skall stråla fram från krubban och dra till sig folkens tillbedjan. När Gud träder in i vår värld i ödmjukhet och fattigdom, i det tysta och i det fördolda, vänds världens värdeskala upp och ner. Jordisk makt och glans förlorar sin förrangsställning och de små och fattiga får hedersplatsen. Gud väljer den sista platsen när han blir ett barn. Därför förkunnar också hans mor Maria: "Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort" (Luk 2:52-53).
Guds inträde i världen i ödmjuk gestalt gör att hans härlighet också antar en ödmjuk och fördold gestalt. Guds överjordiska skönhet och härlighet möter oss i ett fattigt och föraktat barn i ett stall. Alltsedan Gud valde denna väg in i vår värld, har de små och fattiga en i det närmaste sakramental funktion i kristendomen. Jesus säger själv att om vi inte har känt igen honom i dessa nakna och behövande kan han inte heller kännas vid oss och låta oss få tillträde till hans eviga rike. Känner vi inte igen den fördolda härligheten i det fattiga spädbarnet i krubban och i dem som är lika honom, då får vi inte heller se hans eviga härlighet i hans rike. Det ligger mycket socialt sprängstoff i denna sanning, men oftast har vi svårt att dra konsekvenserna av detta. Världen fortsätter att fjäska för de mäktiga och högt uppsatta, och tyvärr också ofta vi kristna, trots att barnets mor så högtidligt proklamerar att de skall störtas från sina troner.
"När Guds mänsklighet blir känd, kan hans godhet inte döljas. Hur kunde han bättre visa sin godhet än genom att anta mitt kött?", säger Bernhard av Clairvaux. I Gud sammanfaller alla hans egenskaper och attribut säger teologin. Guds härlighet är ett med hans godhet. I sin ofattbara godhet och barmhärtighet vill Gud ge oss alla en chans att möta honom. Goda och onda, rika och fattiga, hög och låg, var och en får möjlighet att falla ner och tillbe barnet. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Herdarna, dåtidens föraktade och marginaliserade, var först på plats för att hylla och tillbe barnet i krubban. De små och ödmjuka har alltid lättare att känna igen Gud och öppna sig för honom. Så är det också i Stockholm idag. Fler tror på Gud i Botkyrka och Skärholmen än på Östermalm och Lidingö. Men Gud vill ge alla en möjlighet och han älskar oss alla. Österns vise män, vare sig de nu var stjärntydare eller konungar, högt uppsatta var de i alla fall, fick också falla ner och ge barnet sin hyllning. I tillbedjan inför Guds härlighet blir vi alla bröder och systrar. I ljuset av hans härlighet som strålar ut från Barnet blir vi också barn, små och ödmjuka inför den Gud som i ofattbar barmhärtighet kommer till oss på ett sätt som är avpassat efter vår mottagningsförmåga. Men han vill också lära oss hur vi skall leva genom att anta ett litet och fattigt barns gestalt. Redan i krubban börjar hans förkunnelse och undervisning. Vi måste låta oss formas och omvändas av ett Barn, annars har vi ingen chans.
Lyckligtvis firar vi varje år på nytt jul. År efter år får vi möjligheten att omvända oss till detta Barn och falla ner i tillbedjan inför krubban. Idag på Epifania är det den fördolda härligheten hos detta barn som drar till sig människor från jordens yttersta gränser. Hela jorden blir upplyst och förvandlad sedan den har blivit bebodd av Gud själv, den fördolde och okände Guden mitt ibland oss. Den glansen förblir alltid kvar över vår jord. Alltsedan Gud visat den denna ynnest är jordens ansikte förvandlat. Vi kan överallt urskilja små tecken på att Guds härlighet har gått upp över jorden. Här på jorden lever vi visserligen i trons dunkel, men mörkret är inte längre ogenomträngligt. Det släpper ständigt igenom små glimtar av Guds härlighet och godhet. Men vi måste lära oss att leva av tron, hoppet och kärleken, så att vi kan känna igen Gud fast han är fördold ibland oss. Lever vi av tron, upplysta av kärleken och drivna av hoppet, får vi dagligen och stundligen små tecken på denna Guds härlighet. Därför måste vi börja öva oss vid krubban. Där finns så mycket vishet och lärdom att hämta, mer än vid något universitet eller forskningsinstitut. Där lär vi oss att leva, att älska, att tro, att hoppas. Vi lär oss att vara människor, inte bara kravmaskiner eller åsiktsrobotar eller vad världen nu vill att vi skall vara.
Vi måste bli som barn för att låta oss undervisas av ett Barn. Vi kommer inte undan. Ner på knä, väx neråt i ödmjukhet och ringhet, inte uppåt! Låt oss därför idag böja knä med Österns vise vid krubban och tillbe den Gud, som i sin godhet döljer sin härlighet i ett litet barn, men inte kan dölja sin oändliga godhet och barmhärtighet. Även om han är allsmäktig gör han sig vanmäktig inför oss, för att vi skall våga ta emot honom och tillbe honom, efterfölja honom, leva och dö för honom - och en gång få se honom sådan han är i all sin härlighet.
