"Herren är sannerligen uppstånden, halleluja!" Påskens segerrop måste fastna på tungan och inristas i vårt inre. Vi är kristna eftersom vi tror på uppståndelsen. Det är kärnan i vår heliga tro, att Jesus Kristus har uppstått från de döda. Han har brutit dödens förbannelse och öppnat vägen till evigt liv för oss. Filosofen Heidegger talar om Sein zum Tode, att vår existens är riktad fram mot döden. Det är historiens största misstag, för vi är skapade för det eviga livet som Jesus har öppnat för oss. Som kristna är vi alla vittnen om uppståndelsen lika väl som Petrus och Maria från Magdala i dagens evangelium. Det borde faktiskt stå på vårt visitkort och på vår dörr: vittne om uppståndelsen. Det enda skälet varför vi är här i kyrkan idag är att vi till fullo litar på att Jesus Kristus är den uppståndne Herren som lever och verkar i sin Kyrka och förbereder oss till att en gång gå över från död till evigt liv. Denna övergång, detta påskens mysterium får vi ta ut i förväg varje gång vi lämnar syndens och själviskhetens gamla liv bakom oss för att gå in i det nya liv, som vi får provsmaka redan här och nu när vi lever i gemenskap med Jesus. "Ni har ju dött och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud" (Kol 3:2).
Som kristna är vi alltid påskens heliga folk. Genom dopet har påskens mysterium redan nu blivit en inre verklighet som sakta men säkert förvandlar oss. Varje påsknatt har jag den stora glädjen och privilegiet att få döpa någon vuxen här i Domkyrkan. För alla som är med blir det en påminnelse om hur stort det är att få ta emot dopet. Genom detta sakrament sker det något djupt inom oss som för alltid binder oss samman med Jesus. Hans heliga namn blir liksom inpräglat i vår själ. Vi blir märkta med hans sigill. Vi tillhör honom mer än oss själva. Även om denna själsförändring sker djupt inom oss, måste den också få sitt uttryck i vårt sätt att tänka, tala, handla och känna. Den amerikanska katoliken och fredskämpen Dorothy Day, vars saligförklaring förbereds, sammanfattar denna attityd i begreppet duty of delight (jfr söndagsplikten). Vi har en plikt att jubla och glädja oss. Vi måste förstå detta rätt. Det är inte tal om en känslomässig, hurtfrisk och påklistrad glädje, något som man ibland, med rätt eller orätt, kan förebrå oss kristna för. Nej, det är en djup inre övertygelse, som fastnat på själens insida, att Jesus Kristus lever och verkar, befriar och helar. Vad som än händer, hur vi än känner det, kan vi vara förvissade om hans kärlek och nåd. Därför kan vi i livets alla skiften, trots allt som är svårt och tungt, upprepa som en refräng de ord som ständigt återkommer i psaltarpsalmen 136: evigt varar hans nåd. Det är som med en skiva som hakar upp sig och ständigt låter samma toner och ord ljuda, men dessa ord passar faktiskt i alla omständigheter: evigt varar hans nåd.
Får vi då inte vara ledsna som kristna? Jovisst, vi får och vi måste gråta med dem som gråter. Vi är kallade att bära människor i deras sorg genom vår omsorg och förbön. Vi måste sörja över världens och vår egen synd. Men ändå måste grundattityden i vårt inre vara denna plikt eller snarare detta privilegium att jubla och glädja oss. Vi vet ju att Jesus har uppstått och besegrat dödens, syndens och mörkrets makter. Återigen, detta faktum får inte göra oss likgiltiga och passiva inför lidande, förtryck och våld. Tvärtom, när vi verkligen lever av påskens nya liv, vill vi också i Jesu efterföljd bekämpa allt som strider mot hans budskap. Vi vill tillsammans med honom bära våra medmänniskor i deras lidanden och svårigheter fram till den tomma graven där också de kan få nytt hopp och livsmod. Tillsammans med Petrus och Maria av Magdala, tillsammans med alla helgon genom tiderna pekar vi på det som är svaret på världens stora sorg och bitterhet: uppståndelsens seger och triumf.
För många, även bland oss kristna, tar det tid att förstå hur oerhört väsentlig uppståndelsen är. Vissa gör till och med tragiska försök att omtolka eller försvaga tron på uppståndelsen, men då gräver de naturligtvis sin egen grav som kristna. Vi måste verkligen hjälpa varandra att tränga in uppståndelsens nya liv. Vi hörde ju också i dagens evangelium vad som sades om lärjungarna: "Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda" (Joh 20:9). Jesus måste uppstå, annars vore allt förlorat. Frälsningen vore aldrig möjlig om inte Jesus hade uppstått ur sin grav för att bereda väg för vår uppståndelse. Tar vi till oss detta budskap i djup tro, då förändras också våra grundläggande attityder inför livet och människorna. Då blir det som påven sade på Palmsöndagen så att vi kan se på världen med Kristi blick. Hur kan vi då vara bittra och besvikna över att livet aldrig blev riktigt som vi hade tänkt oss? Hur kan vi då se så buttra och otillgängliga ut att ingen vågar be oss om hjälp? Hur kan vi då fastna i likgiltighet för andras nöd och samtidigt slicka våra egna sår? När vi verkligen lever av uppståndelsen och dess jubel då märks det. Då går det inte att dölja. Samtidigt måste vi ha tålamod med våra medkristna, om de ännu inte alltid framstår som uppståndelsens glada vittnen. Samtidigt måste vi kanske ha lite mindre tålamod och överseende med vår egen tröghet.
"Sänd oss din helige Ande och låt oss stå upp till det nya livet", bad vi i dagens kollektbön. Det är en bön som kan hjälpa oss att växa in i uppståndelsens nya liv och glädje. Det är den helige Andes stora uppgift att förvandla oss från självupptagna, självömkande människor till det vi egentligen är och vill vara: vittnen om Jesus och hans seger. Pingstens under fulländar påskens gåva. Vi får dessa femtio dagar fram till pingst på oss för att tränga in i påskens gåva och budskap. Vi kan tugga på orden evigt varar hans nåd och duty of delight (som så ofta låter det lite häftigare på engelska). Vi kan spegla oss i Jesus, se på världen med hans blick och låta hans evangelium bli kvar på tungan. Vi kan se på vår nästa just som vår nästa, vår närmaste vän, och inte som en konkurrent eller inträngling. Vi kan bli kvar i Jesu närvaro under arbete, promenader, under gympapass eller shoppingrundor. Genom vårt dop är vi alltid förenade med honom. Han lever mitt ibland oss, ja, i oss, i sin Kyrka, i vår nästa. Hur vi än vrider och vänder på saken är vi aldrig utan honom. På alla sidor omger han oss. Oavsett hur vi känner det eller ej, är han med oss. Ja, "Herren är sannerligen uppstånden, halleluja!".
